Tror du på mig nu...
Detta är något jag behöver höra, efter allt jag gått igenom som osynligt sjuk...
Min vän sa till mig i måndags att "när man ser tillbaka ser man att du har kämpat". Hon är den enda som sagt något direkt till mig och det betyder så mycket för mig...
Min bror skrev sms i veckan att "du är en riktig kämpe", (fast vi har nästan ingen kontakt)...
Jag tog bort många från fb när jag började blogga för de inte skrev något eller ens tryckte något, jag klarade inte av det. Jag ville berätta min historia utan att bli ignorerad en gång till som jag alltid blivit, vilket ledde till tystnad och skuldbeläggning att felet låg i mitt huvud som alltid sedan jag blev sjuk. Att gå i 18 år utan rätt diagnos och bara bli sjukare är fruktansvärt...
Hela mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte fått denna sjukdomen och blivit så misshandlad, försämrad av vården, myndigheterna eller andra. Hade jag fått en sjukdom alla förstod sig på, utan att bli ifrågasatt eller pressad, det hade jag valt alla dar i veckan...
Därför måste jag kämpa för att synas och alla med ME måste kämpa för vi är många med liknande historier. Jag har inte förmågan att skriva och uttrycka mig speciellt bra men jag gör vad jag kan med det jag har kvar...
