Besviken...
Jag är inne i ett typ survival mode i stort sett i och med hur sömnen påverkar mig. Fick 4-5 timmars sömn idag och självklart upphackat men ändå bättre än innan. Sa till mannen tidigare ikväll att det har gått så långt nu att de får gärna söva ner mig så jag får någon sömn. När jag väl sover drömmer jag vilt men har inte haft någon sömnparalys, bara otäcka och jobbiga drömmar. Hjärnan är på högvarv och så fort jag vaknar börjar den köra igång med sång/musik som jag inte vet var den kommer ifrån, det är tempo i alla fall...
Att det varit pingst -vilket jag helt missat förövrigt, snart är midsommar och att vi firar 10-årig bröllopsdag kommer bara gå förbi i survival mode som sagt...
I mina tankar och drömmar om speciellt vår bröllopsdag så blir det precis tvärtom mot vad jag önskade och vi kommer kanske inte ens ses den dagen. Det enda jag hoppas nu är att jag kunnat duscha innan dess, det är på den nivån liksom. Jag är ledsen och besviken över detta, allt tas ifrån mig/oss men det är bara att fortsätta och glömma allt...
Det är bara stress över allt och mannen har fullt upp med att hålla oss flytande, arbete och annat hela tiden. På det äter han penicillin för ett fästingbett, varför finns dessa hemska jäkla småkryp. Det finns aldrig en lugn stund över eller direkt tid till något mer än det nödvändiga om ens det...
På det kommer allt jag måste göra som är nödvändigt men inget jag klarar utan hjälp men tiden och orken finns inte. Måste lämna blodprov, fixa glasögon, fixa nytt körkort så jag har ett id. Skicka in ansökan om handikapparkering för passagerare. Blev dock överlycklig över att det går att fixa kort till körkortet via en hemsida så jag slipper åka iväg och ta ett kort någonstans för åka bil 5 mil går fetbort...
Det är inte konstigt att människor inte orkar längre till slut och jag är rädd att mannen ska bli utbränd på allt detta...
