Traumatiserad...
Såg nedan bild/text igår och vart bara tvungen att använda den i ett blogginlägg. Detta är jag sedan lång tid tillbaka. Är helt traumatiserad av allt jag gått igenom. Även om jag längtar till att få komma till Stora Sköndals ME/cfs mottagning så är jag även rädd...
Rädd för att bli illa behandlad ännu en gång...
Jag har träffat läkare som varit bra också och som kan ME, de som utrett mig och gett mig diagnosen. Men alla år innan när jag sökt vård har traumatiserat mig till att jag slutade söka vård överhuvudtaget på grund av just det. Tills det inte gick längre och jag vart sämre. Då började det om igen...
Jag hade själv ingen kunskap om ME överhuvudtaget, hade aldrig hört talas om det och det är tack vare facebook jag hittade min sjukdom. Glömmer aldrig den dagen jag läste på RME:s sida, kände igen mig i så mycket, många olika symtomer jag har tagit för givet som blev min vardag, inte ens klagat direkt över utan bara fortsatt bitit ihop och kämpat utan att lyssna på kroppen så länge jag orkade stå upp...
Jag visste nästan direkt att jag hade ME när jag läste om det, men tog inget för givet förrän jag fick det bekräftat av specialister på sjukdomen. Gjorde en second opinion efter ett år. Så jag har träffat bra läkare men de ställde bara diagnosen och gav lite snabba råd, inte de råd jag mest hade behövt höra heller tyvärr. Jag hade också turen att när jag utreddes av fk så kunde den läkaren ME och ställde sig inte alls frågande eller ifrågasatte sjukdomen.
Så jag har även träffat bra läkare som sagt men de dåliga har etsat sig fast och det kommer aldrig gå över eller försvinna...