Rotlös...
Har bott här i tre år nu och känner mig inte alls hemma här än. Inte lär det bli bättre heller om jag aldrig får må bättre. Det är också jobbigt att bo 10 mil enkel resa från sina barn när jag inte själv bara kan åka till dem som jag känner för, då jag blir så dålig av att åka bil. När vi flyttade hit så trodde jag att jag skulle kunna åka en gång i månaden och hälsa på mina barn men det har bara blivit en eller två gånger på grund av att jag blivit sämre i ME:n. Min ena son har bott här i omgångar så vi har setts lite mer, men snart har han egen bostad och då kommer han inte hit heller...
Jag flyttade hit för min mans skull så han skulle slippa pendla mer och jag känner ingen här och jag orkar inte umgås med andra ändå så det är en svår situation för mig. Under stora delar av året jobbar han väldigt mycket och han har mer tid över en viss period men är aldrig helt ledig som alla tror och jobbar mer än heltid utspritt över hela året. Behöver jag säga att jag är trött på hans jobb men det är hans val och inte mitt...
Allt hade varit annorlunda om jag hade varit frisk och kunnat arbeta och umgås. Jag känner mig så ensam på en främmande plats och väntar hela tiden på att mannen ska komma hem...
Jag trivs i huset men det är mycket att renovera och jag kan ju inte göra någonting själv, det är en stress i sig också då jag vill ha det fint omkring mig och älskar inredning. Ser allt jag skulle vilja fixa men är fast i min sjuka kropp. Kan ju inte ens städa. Att anlita hjälp kostar skjortan och jag lever på sjukpension...
Börjar få en hemlängtan men vet inte vart mitt hem egentligen är...
Har flyttat mycket under mitt liv så det är jag ändå van vid, men detta har jag ju aldrig upplevt förut och det är inget jag kommer vänja mig vid, så mycket vet jag...
