Anhörigsjukdom...
ME är en anhörigsjukdom, speciellt när man är riktigt dålig... Få förstår hur jobbigt det är och hur det måste tära på den personen som är drabbad av just att ha en anhörig som är svårt sjuk och behöver daglig hjälp...
Min man gör allt här hemma och tar hand om hela hemmet. Många förstår inte vad det innebär egentligen, de tror kanske att det bara är att städa, tvätta, handla och laga mat som alla måste göra men det är så mycket mer...
Min man hämtar mina mediciner och ser till att förnya recept. Han har kontakten med allt som rör min hälsa och har ofta pratat med de läkare jag haft. Han ska snart träffa en biståndshandläggare (som inte kan eller vet vad ME är, bara det alltså och det är så nästan varje gång vi träffar någon i vårdärenden). Han kör mig om jag måste någonstans och har alltid gjort det. Han hjälper mig efter duschen. Han gör min specialmat då jag är så allergisk. Servar mig och förberder maten så jag bara kan värma om han inte är hemma. Han tröstar mig när jag är som mest ledsen och försöker ge mig hopp. Han bäddar rent i min säng. Han tjatar på mig att jag måste gå och vila om jag försöker göra något ibland. Ja han har varit med mig överallt, på alla läkarbesök, hos arbetsförmedlingen, möte med försäkringskassan. Han har ju varit och är mina ben för själv kommer jag ingenstans längre. Han är min röst när jag inte orkar. Han har stöttat och stöttar mig i allt...
Det är han som spänner ögonen i mig när jag fortfarande tvivlar om jag är psykiskt sjuk, det är han som säger att jag vet att det inte är så...
Idag efter att Nyhetsmorgon återigen tagit upp ME så fick min man ett meddelande från en han känner, se bilden nedan...
Ibland tror jag många bara vill blunda och låtsas att det inte finns för det rör ju inte dem, men så många människor pratar med mannen om ME nu. De säger att de läst om det på Aftonbladet, Dagens Nyheter och så vidare för det har verkligen varit mycket ME i media sista halvåret. Det är nästan så jag tycker synd om honom att han får prata ME så ofta men han klagar inte över det ens...
Han är min obetalda personliga assistent som vårdar mig varje dag och han är fantastisk. Jag har faktiskt flera gånger försökt göra mig av med honom men han står fast och det är väl kärlek om något...
Då har jag inte ens nämnt hans oro för mig som han bär på dagligen och när jag mår som sämst så ökar också hans stress över mig. Min stress ökar över honom också för jag vet hur han hela tiden måste kämpa för min skull...
Det finns liksom ingen i samhället som tar emot och tar hand om en när man har just ME för de varken vet eller kan något oftast så att säga...
Om nu hans vän läser här så vill jag skicka ett stort TACK för att du skrev till mannen idag. Man behöver inte veta vad man ska säga bara man säger något och en kram är alltid bra... <3
