MEalltidvila.blogg.se

Ensam med tusen frågor...

Publicerad 2018-03-07 03:04:00 i Personligt,

Det enda jag kan göra är att bita ihop, försöka förtränga och blunda för sanningen, för att slippa bryta ihop. Samtidigt som jag stänger av så arbetar min hjärna febrilt och tänker på hur synd det är om min man som lever med mig, ska jag flytta och sätta mig i en etta nära en mataffär någonstans så han blir fri, hur mycket jag hatar denna sjukdomen, varför kan jag inte bara få bli bättre, varför kan jag inte stå upp mer än 10 minuter utan att min puls rusar och jag blir svettig och matt, så många frågor som rusar i hjärnan och inga svar finns...
 
Även om jag är van så är jag det inte, jag hatar denna tillvaron. Det känns som att mitt liv är över, på riktigt över...
 
Jag vill inte vara beroende av någon eller något men jag är fast, så jäkla fast jag kan bli och det finns ingen väg ut. Ingen kan föreställa sig hur det är att försöka hantera detta på egen hand. Att gå till en psykolog är totalt meningslöst och det är ändå inget jag skulle orka nu, de skulle ändå inte fatta. Jag vill inte heller lämna ut mig i någon ME grupp så jag känner mig väldigt ensam...
 
Ensam med tusen frågor och inga svar, det finns inga svar, jag måste bara stå ut...
 
 

Kommentarer

Postat av: Mannen

Publicerad 2018-03-07 06:01:24

Det är ingen bra idé med en etta, du skulle inte få plats med alla dina kläder där. :-)

Skojar förstås, du måste stå ut för min skull. Vi kommer hitta nåt som gör dig bättre, frågan är hur långt det är dit bara, men det kommer! Du måste fortsätta kämpa, önskar som jag sagt så många gånger att jag kunde tagit din sjukdom ett tag så du fick semester. Men det går ju inte... nu kämpar vi vidare, belöningen kommer nån gång och då ska vi göra det där vi drömmer om nu, New York, London, träna eller bara ut och gå!
❤️

Svar: Du glömde dansen... 😘😍❤️
MEalltidvila

Postat av: Cia

Publicerad 2018-03-07 09:12:18

Du har en fin och underbar man.❤ Tillsammans klarar ni av detta, hur jobbigt det än är och som han skrev, fortsätt kämpa... tidsnog kommer belöning för det. Önskar det fanns nåt jag kunde göra... säger som din man om jag kunde skulle jag ta din sjukdom en tid så du får andrum och semester från den.
Många varma kramar till dig och din familj.
❤❤❤/Cia

Svar: Tack för dina ord och hoppas du och mannen får rätt❣️Många varma kramar tillbaka ❤️❤️❤️
MEalltidvila

Postat av: Fina Stina

Publicerad 2018-03-07 14:50:09

Usch. Känner igen dina jobbiga tankar. 😔

Jag avskyr att vara till belastning. Jag avskyr att inte ha något realistiskt att se fram emot.

Varit i dåligt skov mer än två månader.

Det räcker nu.

Kram

Svar: 😔Visst är det jobbigt att känna så här... Att känna sig så lite värd och som bara en belastning hela tiden... 😢 💔 Hur kommer man ur det, när inget blir bättre? Kram ❤️
MEalltidvila

Postat av: Katarina

Publicerad 2018-03-07 16:32:46

Du är inte ensam om tankarna du har.
Jag känner mig som en bojsten som liksom sänker min mans liv...o håller honom fast....
Jag har ju fått en del samtalsstöd vilket betytt mycket men man ska ju klara av vårdbesöken o får ju betala dyrt av belastningen. Dessutom så ska det ju vara en person som är insatt i vår sjukdom o förstår hur handikappande den är. Allt är en avvägning med denna sjukdom. Men håller med dig om att jag heller aldrig kan vänja mig vid allt h...ete som sjukdomen innebär.
Jag försöker hålla fast vid drömmarna om de sakerna som din man så fint beskriver, att kunna klara till att börja med en längre promenad!
Vi får kämpa tillsammans.

Många varma kramar 💕

Svar: Det går inte att vänja sig, för mig är det omöjligt. En bojsten var rätt ord... Vi måste väl hålla fast i drömmarna, hur ont det än gör och även om vi inte ens tror att det någonsin kommer gå... Tillsammans! Många varma kramar 💗💗💗
MEalltidvila

Postat av: Pinglan

Publicerad 2018-03-11 10:59:56

Du är inte ensam om att tänka, känna så. jag har tänkt i de banorna senast idag.
Att leva medveten om att man är en börda för sin man, att man håller honom tillbaka, är en bromskloss i alla aktiviteter...

Även om man har värdens finaste man (vilket jag har), så är det smärtsamt. För man ser hur ens livskamrat får tackla så mycket extra. Både med hemmet och med ekonomi och pappersarbete.

Jag har också funderat på hur jag skulle klara mig ensam (i en etta nära en mataffär, som du säger), på min skrattretande lilla sjuklön, baserad på den halvtidstjänst jag hade en gång.

Jag skulle behöva hemtjänst, hjälp med städning, och nån form av hjälp med pappersarbete och ekonomi, som min hjärna inte klarar av.
Och min underbara lilla vovve skulle jag aldrig klara av att ta hand om ensam. Dåliga dagar måste det finnas hjälp där också.

Det skulle vara ett eländigt liv.

Jag har dock inte något emot att behöva någon annan. Total självständighet är inte optimalt. Ömsesidigt behov, hjälp och kamratskap är det naturliga i ett äktenskap.

Jag har förstått att jag kan vara till hjälp och stöd för min man på andra sätt än genom praktiska vardagssysslor. Jag kan få vara en vän, ett stöd, en uppmuntran, en som lyssnar.

Så det är aldrig så att det är bara ge, ge på ena kanten, och ta, ta på den andra. Visst finns en ömsesidighet. Visst kan vi också 'bära'.

Våra män behöver oss. Behöver vårt stöd, vår uppskattning, vår kärlek. Och det tror jag vi kan ge, även fast vi samtidigt är jättesjuka själva. Ja, det kan pågå samtidigt.

Så de tillfällen när jag tänker att han hade det bättre utan mig, så är det nog inte sant. Han behöver mig.
Och älskar mig. Till och med de dagar när han inte orkar visa det.

Varma hälsningar från en som förstår // Pinglan

(Jag skriver inte heller på några forum. Hjärnan orkar inte ens ta reda på hur man gör för att skaffa lösenord. Det blir bara för överväldigande.)

Svar: Tack för att du delar med dig! Jag har också världens finaste man och han brukar fråga mig om det var tvärtom, skulle du lämnat mig? Jag kan omöjligt svara på den frågan rättvist för svarar jag nej är det som att jag påverkar honom och det är ju faktiskt så att det är jag som är sjuk och inte han... Jag lider också av att se allt som han tvingas göra för att jag inte kan och hur han också har påverkats kroppsligt för att jag mår så dåligt med stress och hög puls... Men vilken tur att vi har så fina män, som stannar och tar hand om oss, älskar oss fast vi är sjuka, det om något är äkta kärlek... Många varma kramar fina du <333
MEalltidvila

Postat av: Pinglan

Publicerad 2018-04-07 22:35:11

Tack för ditt fina svar. / Ingela

Svar: Tack själv för att du delade med dig om att du också tänker så ibland. Igår kom min man hem efter en lång arbetsdag och tittar på mig och säger - jag tycker så synd om dig... Med ledsna ögon 😢 vill inte han ska tycka synd om mig heller... Kan vi inte bara få leva utan denna svåra sjukdom 🙏❤️
MEalltidvila

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela