Kommentarer
Postat av: Mannen
Det är ingen bra idé med en etta, du skulle inte få plats med alla dina kläder där. :-)
Skojar förstås, du måste stå ut för min skull. Vi kommer hitta nåt som gör dig bättre, frågan är hur långt det är dit bara, men det kommer! Du måste fortsätta kämpa, önskar som jag sagt så många gånger att jag kunde tagit din sjukdom ett tag så du fick semester. Men det går ju inte... nu kämpar vi vidare, belöningen kommer nån gång och då ska vi göra det där vi drömmer om nu, New York, London, träna eller bara ut och gå!
❤️
Postat av: Cia
Du har en fin och underbar man.❤ Tillsammans klarar ni av detta, hur jobbigt det än är och som han skrev, fortsätt kämpa... tidsnog kommer belöning för det. Önskar det fanns nåt jag kunde göra... säger som din man om jag kunde skulle jag ta din sjukdom en tid så du får andrum och semester från den.
Många varma kramar till dig och din familj.
❤❤❤/Cia
Postat av: Fina Stina
Usch. Känner igen dina jobbiga tankar. 😔
Jag avskyr att vara till belastning. Jag avskyr att inte ha något realistiskt att se fram emot.
Varit i dåligt skov mer än två månader.
Det räcker nu.
Kram
Postat av: Katarina
Du är inte ensam om tankarna du har.
Jag känner mig som en bojsten som liksom sänker min mans liv...o håller honom fast....
Jag har ju fått en del samtalsstöd vilket betytt mycket men man ska ju klara av vårdbesöken o får ju betala dyrt av belastningen. Dessutom så ska det ju vara en person som är insatt i vår sjukdom o förstår hur handikappande den är. Allt är en avvägning med denna sjukdom. Men håller med dig om att jag heller aldrig kan vänja mig vid allt h...ete som sjukdomen innebär.
Jag försöker hålla fast vid drömmarna om de sakerna som din man så fint beskriver, att kunna klara till att börja med en längre promenad!
Vi får kämpa tillsammans.
Många varma kramar 💕
Postat av: Pinglan
Du är inte ensam om att tänka, känna så. jag har tänkt i de banorna senast idag.
Att leva medveten om att man är en börda för sin man, att man håller honom tillbaka, är en bromskloss i alla aktiviteter...
Även om man har värdens finaste man (vilket jag har), så är det smärtsamt. För man ser hur ens livskamrat får tackla så mycket extra. Både med hemmet och med ekonomi och pappersarbete.
Jag har också funderat på hur jag skulle klara mig ensam (i en etta nära en mataffär, som du säger), på min skrattretande lilla sjuklön, baserad på den halvtidstjänst jag hade en gång.
Jag skulle behöva hemtjänst, hjälp med städning, och nån form av hjälp med pappersarbete och ekonomi, som min hjärna inte klarar av.
Och min underbara lilla vovve skulle jag aldrig klara av att ta hand om ensam. Dåliga dagar måste det finnas hjälp där också.
Det skulle vara ett eländigt liv.
Jag har dock inte något emot att behöva någon annan. Total självständighet är inte optimalt. Ömsesidigt behov, hjälp och kamratskap är det naturliga i ett äktenskap.
Jag har förstått att jag kan vara till hjälp och stöd för min man på andra sätt än genom praktiska vardagssysslor. Jag kan få vara en vän, ett stöd, en uppmuntran, en som lyssnar.
Så det är aldrig så att det är bara ge, ge på ena kanten, och ta, ta på den andra. Visst finns en ömsesidighet. Visst kan vi också 'bära'.
Våra män behöver oss. Behöver vårt stöd, vår uppskattning, vår kärlek. Och det tror jag vi kan ge, även fast vi samtidigt är jättesjuka själva. Ja, det kan pågå samtidigt.
Så de tillfällen när jag tänker att han hade det bättre utan mig, så är det nog inte sant. Han behöver mig.
Och älskar mig. Till och med de dagar när han inte orkar visa det.
Varma hälsningar från en som förstår // Pinglan
(Jag skriver inte heller på några forum. Hjärnan orkar inte ens ta reda på hur man gör för att skaffa lösenord. Det blir bara för överväldigande.)
Postat av: Pinglan
Tack för ditt fina svar. / Ingela