Nattens tankar...
Ser att människor tittar in på min blogg varje dag fast jag inte har skrivit något. Just nu tycker jag att jag har skrivit allt och det känns som att jag bara upprepar mig hela tiden. Kan inte sätta mer ord på allt jag känner eller gått igenom. Hur det är att leva så utanför det normala livet som sjuk. Om ensamheten, om att stå ut med begränsningarna och att stå ut med allt som sjukdomen medför. Om chocken att drabbas av en svår sjukdom. Att behöva ta reda på allt genom egna misstag för vården är nästan obefintlig. Misstag som gör en sämre och du förstår ingenting. Kämpa för remiss till de som kan något om din sjukdom och det är åratals väntetid. Om försäkringskassan och utredningar, om utförsäkringen. Om den icke fungerande vården. Om att det inte finns något botemedel. Att leva som hemmabunden och väldigt begränsad. Att inte klara sig själv. Rädslan som gror i bakhuvudet om att bli ännu sämre. Ja och ännu mera...
Jag tror jag har skrivit om allt. Jag har gråtit och skrivit ut min förtvivlan och rop på hjälp. Jag har fått stöd och tröst av många, aldrig en negativ kommentar...
Ibland ångrar jag mig att jag är öppen med min sjukdom och allt med det men samtidigt så blir det nog mer prat om man inte är det. Jag är inte mycket för att vara oärlig och jag gillar inte sådana människor alls faktiskt...
