Så här är det...
Det är så här att jag mår bäst när jag får glömma att jag är sjuk, glömma så gott det går för den finns ju där hela tiden. Står jag upp för länge, cirka 10 minuter så känner jag av det, är det för mycket ljud för hjärnan så känner jag av det, ibland behöver jag inte göra någonting för att känna av det. Känner av och känner av, alltså jag blir så dålig att jag inte orkar mer, det är där hela tiden mer eller mindre...
I veckan fick jag ett sms från en anhörig som jag inte träffat på väldigt länge, läs år och då kommer verkligheten ifatt och det är svårt för mig att ens läsa det, så jag bad mannen läsa det för mig efter ett par dagar, det är jobbigt att läsa för jag blir bara ledsen samtidigt som jag också är glad för sms:et givetvis...
Det finns de som tycker det är för jobbigt att läsa min blogg och det förstår jag och blir inte arg för det. Jag tycker det är jobbigt att läsa deras sms så det kanske är ungefär samma sak fast tvärtom...
Jag vill helst inte tänka på verkligheten eller hur illa det är...
Hur gör ni andra för att fly verkligheten när ni är husbundna?
