En jobbig ME-dag...
Det har varit en tung dag idag med många tankar, mycket känslor och en del tårar...
Började med att titta på Nyhetsmorgon där Alexandra blev intervjuad, där föll det en hel del tårar av igenkänning och medlidande...
Efter det läser jag om Lotta som inte orkade längre utan var en av de tre som nyligen avslutade sitt liv. Tårarna flödar...
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pLvQg6/me-sjuka-lotta-tog-sitt-liv-hon-kampade-for-att-fa-hjalp
Mannen sa att jag måste lova honom att inte måla för länge. Det har ju hänt flera gånger för jag vill så mycket och vill inte bara sluta mitt i allt och jag har målat mig till krascher. Men nu när jag läst om Lotta som också tyckte om att skapa, så ska jag skärpa mig ordentligt...
Såg en bild på Frida Kahlo att hon målade sängliggandes så visst alla möjligheter finns, fast det låter väldigt jobbigt och kladdigt, tror inte mina armar skulle klara det heller. Jag lever för att måla nu, vet att det kanske låter knäppt men så är det. Jag glömmer allt och det finns bara färg, en canvas och ett mål, ingen jävla ME liksom. Har flera planeringar på målningar som står på kö och vill fram, det kommer nästan nya idéer varje dag som jag skriver upp på listan, jag måste få det färdigt och är nästan lite stressad över det. Tror det beror på att jag återfått lite kraft för jag var mycket sämre för ett år sedan då jag var i stort sett vilandes hela tiden och nu har jag bråttom...
Men jag måste vila och vila i tid hur jäkla tråkigt det än är, det är en total skräck att bli så sjuk i ME:n, jag förtränger det och tycker det räcker som det är. När jag tänker på mina stora krascher, när jag inte kan göra någonting och allt ljud, ljus gör ont, när jag inte kan prata eller titta, det är så fruktansvärt, det är som att vara döende och jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur hemskt det är, också tårar av tacksamhet att jag inte haft det på länge nu, så tacksam för det...
Min ME-historia är lång och det har varit ett rent helvete när jag tänker tillbaka. Hur jag fått kämpa och lagt skulden på mig själv, hur andra lagt skuld på mig och trott att jag varit lat eller deprimerad. Ingen, verkligen INGEN har sagt till mig "är det detta du haft under alla dessa år" typ...
Ingen förstår vad jag har kämpat med, detta monster som heter ME...
