I min egna värld...
Idag har jag en riktig depp dag och allt är svart och meningslöst. Sover fortfarande dåligt, oroligt och för lite. Har fått mer yrsel attacker, även fast jag är helt vilandes med huvudet, de är otäcka det är som att jag ska försvinna. Inatt fick jag det när jag var uppe och fick hålla i mig i det som fanns i närheten, klarade att stå på benen fick blunda en stund...
Känner mig så otroligt ensam och att ingen förstår, inte ens mannen som lever närmst och den enda jag i stort sett träffar. Vet ju att det finns de som förstår, mina medsjuka i ungefär samma grad som jag har men vad hjälper det alltid. Det är jag som lever här i min instängdhet, jag har inte sälllskap av någon som förstår här på riktigt i min närhet.
Det känns som att jag lever i min egna värld utanför alla andras med en rullande dygnsrytm med insomni och sömnstörningar från helvetet utöver allt annat som ingår i paketet ME. Just så känns det, i min värld vill ingen vara, så mycket kan jag säga...
Om jag bara hade kunnat fly från denna buren, denna livs levande icke levande mardröm...
