Kommentarer
Postat av: Ingela
Jag tänkte kolla om du var vaken i vargatimmen inatt också.
Tack för svar.
Du är inte ensam. Jag ligger här med molvärk i ben och höftleder, överallt...
Plus allt annat som gör ont - insidan inkluderat.
Nya sängen vi köpte, som skulle vara så mjuk, är så hård att jag bara kan ligga hos min man nån halvtimme innan det blir outhärdligt.
Så det är gästrummet dygnet runt just nu. Men har gråt-ont i kroppen ändå.
(Vi har beställt en ny, extra följsam säng, och måtte den gå att ligga i!)
Det gör ont att uppleva sig vara en börda för dem man älskar. Att vakna varje morgon och tänka 'vad ska jag ta tag i idag', och sen går man upp och inser att hänta frukosten var allt man klarar, och att pulsen dunkar i huvudet av det.
Igår borstade jag en 1/4 liten hund - liggandes i sängen. Det var i stort sett dagens aktivitet. Jo, jag lyckades ta på mig kläder och lägga mig i soffan tills mannen kom hem. Ibland kan jag vara med ute och äta, innan jag måste lägga mig igen. Hjärnan vill helst ligga ner.
Min vuxna dotter kom förbi och berättade om sina nya äventyr, och sitt nya jobb. Så otroligt duktig och driftig.
Hon har mer i lön nu i tjugoårsåldern än jag nånsin hade när jag jobbade.
Är så glad för henne, men måste skamset medge att det samtidigt gjorde ont i mig att veta att jag inte bidrar ekonomiskt, med bara sjuklön för ett halvtidsjobb för flera år sen, som bara ger lite skrammel. Vi klarar oss, men det är ändå tungt att leva med att inte kunna bidra.
Barnen är på (god) väg ut i vuxenlivet, och det går så bra för dem. De kan göra vad de än föresätter sig - och jag ligger här, ej fyllda femtio, och känner att mitt liv håller på att ta slut.
Kommer jag kunna finnas där för mitt barnbarn?
Jag menar inte att betunga dig med min klagan. Det hjälper en smula att skriva av sig.
Du är inte ensam, även om det är en klen tröst.
Det finns de som förstår ganska precis hur du har det - fast de flesta är väl för dåliga för att skriva...
Kram från en MEdvandrare.
Postat av: Mari
Du kan ju använda armar o ben så rör dig lite då och då.Klart du inte orkar i början när du inte använt kroppes muskler o skelett på länge.Din kropp blir ju förstörd när du inte använder den.Bit ihop och rör lite på dig.jag är övertygad att du mår bättre.Gå ut och var ute en stund..
Postat av: Cia
❤❤❤
Postat av: Ingela
Se där ett praktexemplar på kommentar från en förståsigpåare som sätter kärran före hästen, och påstår att du har dig själv att skylla.
'Ligg inte stilla, ut och rör på dig!'
Åsikt utan insikt.
Jo tack, kära förstådigpåare, det gör jag så ofta jag kan. Jag älskar inget bättre än att vara ute och röra på mig i naturen. Det är det jag längtar till varje febervärkande dag när min feberögda ljuskänslighet gör att jag knappt kan ha gardinen på glänt.
MEN, det som händer varje gång jag pushat mig själv trots att jag varit helt slut, bara för att jag verkligen velat något, är att jag får ett hejdundrande bakslag med kraftig symtomförvärring på alla fronter.
Jag har 'bitit ihop' , och förvärrat min sjukdom för varje bakslag. År efter år.
De första åren visste jag inte ens vad som var fel på mig.
Gjorde allt 'rätt' enligt 'tänk positivt', 'ut o rör på dig' -läran.
Var otroligt målinriktad, och pushade mig själv tills jag totalhavererade.
Tre gånger.
Nu har jag inte längre 'lyxen' att kunna pusha mig själv värst mycket över gränsen.
Bakslagen är omedelbara.
Jag blir skakig och feberbultande bara av att ta en dusch.
Så snälla du som - säkert i nån form av välmening -kommer med uppmanande 'ut och rör på dig',
ta reda på vem det är du pratar med.
Se till att du först lyssnar, och förstår deras historia och sjukdomsbild ordentligt.
Innan du säger något.
Oinsatt välmening kan också såra, och jag hoppas inte det var din intention.
Postat av: Ingela
Ps, tack 'Alltid vila' för ditt svar. Förstår hur du känner.
Postat av: Katarina
💗💗💗