MEalltidvila.blogg.se

Hade hellre...

Publicerad 2018-11-08 03:27:03 i Personligt,

Ibland så bara sköljer det över mig, verkligheten sköljer över mig och det är så tungt för att uttrycka det milt. Det känns som att jag är fast i betong och levande död som jag ofta skriver...
 
Min skugga är snabbare än vad jag är och jag fick träningsvärk i benen bara jag skrev om joggingen. Träningsvärk nej, jag har värk i mina ben som är mer smärtsam ibland bara utan anledning, just nu i alla fall. Har inte ens klarat att duscha sen sist...
 
Smärtan inom mig är värre än annan värk jag dras med. Ibland är det nästan "skönt" att ha ont i huvudet eller benen för det minskar den andra smärtan lite för stunden. Förut när jag inte mådde bra psykiskt kunde jag alltid städa eller göra något, det kan jag ju inte längre...
 
Känner mig så otillräcklig och även som en börda fast jag inte kan göra något åt det. Inte många fattar eller bryr sig utan jag är helt bortglömd så det är något jag bara måste vänja mig vid...
 
Måste vänja mig vid detta helvetet som bara blir värre och värre...
 
Kom inte och säg att det alltid finns något bra att vara glad för, det finns det alltid, det vet jag. Men att säga det till mig är som att få mig att känna att jag bara gnäller och är negativ, jag är medveten om det med så ta dina pekpinnar åt ett annat håll...
 
Alla dessa åren, med allt som varit bara ett kämpande, jag hade hellre dött knall fall...
 
 

Kommentarer

Postat av: Ingela

Publicerad 2018-11-08 05:44:32

Jag tänkte kolla om du var vaken i vargatimmen inatt också.
Tack för svar.

Du är inte ensam. Jag ligger här med molvärk i ben och höftleder, överallt...
Plus allt annat som gör ont - insidan inkluderat.

Nya sängen vi köpte, som skulle vara så mjuk, är så hård att jag bara kan ligga hos min man nån halvtimme innan det blir outhärdligt.
Så det är gästrummet dygnet runt just nu. Men har gråt-ont i kroppen ändå.
(Vi har beställt en ny, extra följsam säng, och måtte den gå att ligga i!)

Det gör ont att uppleva sig vara en börda för dem man älskar. Att vakna varje morgon och tänka 'vad ska jag ta tag i idag', och sen går man upp och inser att hänta frukosten var allt man klarar, och att pulsen dunkar i huvudet av det.

Igår borstade jag en 1/4 liten hund - liggandes i sängen. Det var i stort sett dagens aktivitet. Jo, jag lyckades ta på mig kläder och lägga mig i soffan tills mannen kom hem. Ibland kan jag vara med ute och äta, innan jag måste lägga mig igen. Hjärnan vill helst ligga ner.

Min vuxna dotter kom förbi och berättade om sina nya äventyr, och sitt nya jobb. Så otroligt duktig och driftig.
Hon har mer i lön nu i tjugoårsåldern än jag nånsin hade när jag jobbade.
Är så glad för henne, men måste skamset medge att det samtidigt gjorde ont i mig att veta att jag inte bidrar ekonomiskt, med bara sjuklön för ett halvtidsjobb för flera år sen, som bara ger lite skrammel. Vi klarar oss, men det är ändå tungt att leva med att inte kunna bidra.

Barnen är på (god) väg ut i vuxenlivet, och det går så bra för dem. De kan göra vad de än föresätter sig - och jag ligger här, ej fyllda femtio, och känner att mitt liv håller på att ta slut.

Kommer jag kunna finnas där för mitt barnbarn?

Jag menar inte att betunga dig med min klagan. Det hjälper en smula att skriva av sig.
Du är inte ensam, även om det är en klen tröst.
Det finns de som förstår ganska precis hur du har det - fast de flesta är väl för dåliga för att skriva...

Kram från en MEdvandrare.

Svar: Japp var vaken vargatimmen här. Hoppas din nya säng kommer vara bättre än den andra du köpte. Det är riktigt tärande på psyket att leva så här, med så liten kapacitet, det är outhärdligt tycker jag. Kul att det går bra för dina barn, det finns ju inget värre än när de inte har det bra. Är så tacksam att jag ändå fått två barn och hoppas jag får uppleva att få barnbarn någongång och att jag då ska kunna orka vara närvarande. Jag fyller 50 nästa månad men det känns som att jag typ dog rätt mycket när jag var 43. Förstår din stress med ekonomin också, det är påfrestande att inte kunna tjäna pengar själv, en väldig stress i sig och sjukpension är ingen lyxtillvaro att leva på. Du tynger mig inte, tycker det är kul att du berättar lite om ditt liv. Även om att jag vet att det finns många av oss som är hemma och sjuka varje dag så känner jag mig ändå som den enda i världen om du förstår... Tack för att du skriver <3 Många kramar fina MEdvandrare <3
MEalltidvila

Postat av: Mari

Publicerad 2018-11-08 08:56:36

Du kan ju använda armar o ben så rör dig lite då och då.Klart du inte orkar i början när du inte använt kroppes muskler o skelett på länge.Din kropp blir ju förstörd när du inte använder den.Bit ihop och rör lite på dig.jag är övertygad att du mår bättre.Gå ut och var ute en stund..

Svar: Egentligen skulle jag inte ödsla någon energi på din kommentar. Tydligen har du inte läst min blogg. Om du visste vad jag gått igenom skulle du aldrig skriva så, om du inte bara är ute för att vara elak och mår bättre själv för att du trycker till andra. Men du lyckades få mig att må lite sämre, så mår du bättre av det så varsågod. Jag vet att min kropp och min hälsa blir sämre för att jag inte kan motionera eller ens promenera särskilt långt och behöver inte bli påmind om detta.
MEalltidvila

Postat av: Cia

Publicerad 2018-11-08 13:52:35

❤❤❤

Svar: 💗💗💗
MEalltidvila

Postat av: Ingela

Publicerad 2018-11-08 17:54:44

Se där ett praktexemplar på kommentar från en förståsigpåare som sätter kärran före hästen, och påstår att du har dig själv att skylla.

'Ligg inte stilla, ut och rör på dig!'

Åsikt utan insikt.

Jo tack, kära förstådigpåare, det gör jag så ofta jag kan. Jag älskar inget bättre än att vara ute och röra på mig i naturen. Det är det jag längtar till varje febervärkande dag när min feberögda ljuskänslighet gör att jag knappt kan ha gardinen på glänt.

MEN, det som händer varje gång jag pushat mig själv trots att jag varit helt slut, bara för att jag verkligen velat något, är att jag får ett hejdundrande bakslag med kraftig symtomförvärring på alla fronter.

Jag har 'bitit ihop' , och förvärrat min sjukdom för varje bakslag. År efter år.

De första åren visste jag inte ens vad som var fel på mig.
Gjorde allt 'rätt' enligt 'tänk positivt', 'ut o rör på dig' -läran.
Var otroligt målinriktad, och pushade mig själv tills jag totalhavererade.
Tre gånger.

Nu har jag inte längre 'lyxen' att kunna pusha mig själv värst mycket över gränsen.
Bakslagen är omedelbara.
Jag blir skakig och feberbultande bara av att ta en dusch.

Så snälla du som - säkert i nån form av välmening -kommer med uppmanande 'ut och rör på dig',
ta reda på vem det är du pratar med.
Se till att du först lyssnar, och förstår deras historia och sjukdomsbild ordentligt.
Innan du säger något.

Oinsatt välmening kan också såra, och jag hoppas inte det var din intention.

Svar: Tack för ditt stöd <3 Om det hade varit så enkelt att vi med ME kunde träna oss friska eller ens bättre, då hade inte ME funnits och ingen hade varit lyckligare än vi som är drabbade och våra anhöriga...
MEalltidvila

Postat av: Ingela

Publicerad 2018-11-08 17:56:00

Ps, tack 'Alltid vila' för ditt svar. Förstår hur du känner.

Svar: ❤️❤️❤️
MEalltidvila

Postat av: Katarina

Publicerad 2018-11-09 17:42:03

💗💗💗

Svar: 💗💗💗
MEalltidvila

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela