Förlorad...
Hej, det är jag igen som skriver för mig själv nu i natten. Igår hade jag en psykiskt jobbig natt och mina tankar var inte snälla mot mig själv någon gång. Det var minnen som dök upp över mitt tidigare liv innan allt tog helt stopp och allt började snurra i huvudet. Det är nog lätt att bli helt knäpp i huvudet när man är ensam så mycket och bara kan tänka...
Att ha förlorat så mycket av sin självständighet och frihet är riktigt svårt. Jag har tappat bort mig själv, för jag kan inte vara jag på långa vägar...
Försöker vara snällare mot mig själv idag och konstatera att det jag tänkte på igår inte var mitt fel. Tänk vad andra människor kan sätta spår i en och såra en för alltid och ändå kommer man tillbaka till att det kanske var mig det var fel på, när det inte var det. Jag fattar inte hur andra kan få plats att påverka en så mycket fortfarande, speciellt när jag verkligen vet att de har sårat mig djupt och det är dem som betett sig illa...
Har konstaterat att jag har ett tungt bagage med allt möjligt i det och jag vill inte att det påverkar mig längre. I perioder har jag kunnat hantera det bättre och trott att det ligger bakom mig men så ser jag något jag inte kan påverka för jag hinner inte blunda för det, sen är det igång igen med mycket självanklagelser...
Dömer mig själv så hårt och det är något jag måste sluta med. Ska inte låta andra få såra eller trycka ner mig längre. Jag behöver inte dem i mitt liv och verkligen inte i mina tankar...
Jag duger på det sätt jag är, trots allt, med mina få procent. Måste tro på det själv med bara...
