Kvällstankar...
Jag skulle vilja skriva något riktigt bra till ME dagen men kommer inte på något alls. Vad kan jag skriva som jag aldrig skrivit förut? Vad kan jag göra för att nå ut? Vem bryr sig på riktigt? Vilka orkar ens läsa min ME sjuka blogg jämt, jag vet de som inte orkar göra det. Men jag är så glad att det finns de som gör det och finner stöd samt känner igen sig och även delar med sig. De som inte är sjuka eller ens känner mig och ändå läser ja ni har stora hjärtan helt enkelt...
Som sagt kommer jag inte på något fyndigt inför den årliga dagen...
Jag önskar bara att jag inte hade sjukdomen, önskar den inte åt någon. Eller jo, jag önskar den till de som misstror oss, de som tror att ME är något psykiskt, de kan gott få vara i våra oanvända skor något år eller två, tre. Och nu kände jag mig jätteelak...
Hela tiden måste jag välja och prioritera om jag ska göra något och det är så lite det handlar om. Vissa dagar går det inte att göra något alls. Det är bara fruktansvärt att leva med denna sjukdomen, ett fängelse...
Jag hade lätt kunnat vara på en öde ö något år för att sedan återvända frisk. Det hade varit en bra deal, bara jag hade mat, vatten och eld. Denna ovisshet äter upp mig, att aldrig veta om det kommer bli bättre...
Imorgon kommer de för att hämta scootern och mannen ska fråga hur de tycker jag ska kunna komma ut nu...
