MEalltidvila.blogg.se

Att förlåta...

Publicerad 2018-05-23 04:33:56 i Personligt,

Jag måste förlåta mig själv och inse att det är inte mitt fel att jag är sjuk. Det är inte mitt fel att ingen läkare kunde något om ME. Hur mycket jag än hade sökt för mina symptomer så hade jag ändå inte fått rätt hjälp. Jag visste det och slutade söka hjälpen förutom de få gånger jag vart tvungen innan allt bara blev värre. Jag kan heller inte hjälpa att jag gjort fel då jag inte visste något om ME själv eller att det ens existerade en sådan sjukdom...
 
Jag klandrar mig själv för att jag pushade fast jag mådde väldigt dåligt. Varför la jag mig inte bara ner och vilade och sket i allt...
 
All press som jag fått från myndigheter, mitt jobb och andra är egentligen inget som jag inte ställt på mig själv fast deras press gjorde allt extra tungt. De fick mig att känna att det är inte ok att vara sjuk, det är inte tillåtet. Precis som att sjukdomar styrs av viljan. Detta ifrågasättandet från dem om jag verkligen var sjuk, detta granskandet...
 
Tror ingen kan förstå det som inte varit i just den sitsen...
 
Ändå klandrar jag mig själv fortfarande och önskar att jag hade varit en lat person som inte brydde sig så mycket. För jag tror ändå det hade kunnat rädda mig lite. Jag hade fortfarande haft ME men inte så svår ME som jag har idag...
 
Jag önskar att jag kunde förlåta mig själv bara men de andra, de kommer jag aldrig att förlåta...
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Annica

Publicerad 2018-05-23 06:40:27

Tänker på dig.❤️❤️❤️.
Tror det är viktigt att kunna förlåta sig själv.
Det är så lätt att lägga skuld på sig för att man inte visste bättre.
Vårt arbetsliv pressar också människor in i väggen.
Högt tempo,få resurser och höga orimliga krav på vad man ska hinna och prestera.
Det är inte bara individens fel.
Även de som är sjuka i utmattning får så olika råd. Ibland råd som gör att man pressar sig för hårt,för tidigt för att man vill och känner press från omgivningen attt bli frisk någon gång.
Det går inte att pressa en människa som är sjuk.
Lika lite som du kan få en blind att se eller en lam att gå.
Det är så sorgligt att okunskapen kring ME har varit så dålig och att du har fått råd som har gjort dig mycket sämre.
De som inte visste bättre kan jag förlåta men de som inte visste bättre och inte ville bli bättre och lära om och lära nytt är svårare att förlåta.
Det gäller ju för alla att vara öppna och ta till sig ny kunskap för allas bästa.
I synnerhet när det gäller sjukdomar som är komplexa och där bot idag inte finns.
Jag tror man ska försöka gå mycket på egen magkänsla men ibland är det lättare sagt än gjort för man är så utlämnad som sjuk till vård och myndigheter.
Jag längtar ibland så det gör ont att vara frisk igen och att kunna klara mitt eget liv.
Var rädd om dig.❤️❤️❤️
Du är fantastisk som kämpar vidare.
Både för din och andras skull.
Styrkekram till dig.
Annica

Svar: Jag tror också det är viktig att förlåta sig själv fast jag vet inte hur bara... Har du något bra tips på det så skriv gärna om det... Jo jag har varit i det där arbetslivet också med stress, press och nerdragningar. Som "duktig flicka" så tog jag på mig för mycket under lång tid. Jag hade ju utmattningsdepression som diagnos först och blev deprimerad under tiden också utöver ME:n som ingen läkare/psykoterapeut kunde något om. Just att det är så farligt att pressa sig när man har ME är förödande. Den med utmattningsdepression hämtar sig ju med tiden... Jag vet de som har utmattning som kan roa sig, resa, göra dagsturer, helgresor, shoppa, städa, laga mat osv utan större problem... Men ändå jobbar de inte samtidigt som vissa inte klarar det och inte får sjukpenning, det är så olika... Tror också mycket på magkänslan, den som jag inte lyssnade på utan tyvärr lyssnade på de som jag trodde visste och så la jag till lite själv också... Jag kommer inte ihåg om du har ME eller utmattning (förlåt mitt dåliga minne) men hoppas du får bli frisk igen också <3 Det är så stor sorg att mista sig själv när man ständigt är sjuk... Jag längtar varje dag till ett friskt liv och många gånger känns detta livet som jag tvingas leva helt overkligt... Har suttit länge med detta svaret och om det är luddigt så är det för jag är rätt trött i huvudet. Var rädd om dig du också och tack för dina tankar. Kämpa vidare och du är också fantastisk!!! Många varma kramar <333
MEalltidvila

Postat av: Ingela

Publicerad 2018-05-24 22:33:00

Jag förstår.
Känns som du återberättar min historia också.
Oj vad jag har klandrat mig själv i perioder... Hade jag bara gjort annorlunda, lyssnat på kroppen, och på hur jag faktiskt mådde.
Jag pressade mig själv oerhört hårt innan jag fått min diagnos (egen gradvis ökad träning till det extrema).
Påtvingad arbetsträning/prövning som gjorde mig sämre och sämre. Tog ut mig helt, och kollapsade hemma.

Kände till slut att det här är inte en stressrelaterad åkomma - även om jag var superstressad av all överbelastning, och att bara bli sämre - det här var absolut fysisk sjukdom. Det hade jag egentligen känt redan från början, men kropp, själ och tankar hänger ju ihop.

Har många gånger tänkt 'om jag bara'...
Men tror det är dumt att gräva ner sig i såna tankar. Nu är det som det är. Och nu vet vi.
Nu behöver vi inte göra (lika mycket) fel.

Men numera behövs det så ynka lite aktivitet för en övertrassering på energikontot. Sen blir man liggandes med alla symtom förvärrade, olycklig för att den lilla bagatellen orsakade en krasch...

Nej, för att vi ska orka leva med det lilla mått energi vi har kvar, så får vi lov att förlåta oss själva.
Vi är olyckligt drabbade i ett liv och en värld full av elände.

Igår hade jag en 'Lille Skutt- episod'. Tårarna sprutade, och allt kändes eländigt. Men det finns sånt som inte är eländigt.

Vi får släppa det vi ändå inte kan göra något åt, och se det fina och vackra och värdefulla vi trots allt har i livet.
En ljum bris, fågelsång, fika med en älskad på sängkanten...

Önskar dig det.
Kram

Svar: Ledsen för att du med haft det ungefär likadant... Det är så lätt att vara efterklok när man vet, men när det gäller sin egna hälsa och man trott att man gör rätt men ändå blir allt värre, det är svårt för mig att komma över. Varför hade inte min läkare eller psykoterapeut någon kunskap eller brydde sig nämnvärt... Jag hade också Lilleskutt tårar igår i min ensamhet och bad till alla högre makter att få hjälp... Min man jobbar jättemycket nu och vi har inte så mycket tid tillsammans men jag brukar klara det ändå, sa till honom igår att utan Facebook hade jag varit galen nu... Samtidigt som det är svårt att läsa eller se vissa saker, att de flesta andra kan leva sina liv och här ligger jag fortfarande påpälsad inomhus... Många kramar till dig <333
MEalltidvila

Postat av: Ingela

Publicerad 2018-05-25 14:17:32

Tack.
Facebook hade jag några veckor innan jag la ner det.
Orkade inte sortera flödet.
Håll ut. En dag i taget.
Jesus hör bön.
Kram

Svar: En dag i taget... ❤️❤️❤️
MEalltidvila

Postat av: Marie Herngren

Publicerad 2018-05-25 20:58:44

Hur skulle du kunna veta, när det inte fanns någon som visste och kunde hjälpa dig. Hoppas verkligen att det börjar bli mer upplyst nu om Me så att de som råkar ut för denna hemska sjukdom kan få tidigare hjälp en vad du fick. Klandra inte dig själv, det är lätt att vara efterklok vid många tillfällen, och det mesta kan man inte påverka. Ta en dag i taget, och jag hoppas och håller ✊🏼 för att varje dag blir lite bättre! Förlåt dig själv, det är du värd❣️Varm kram Marie

Svar: Tack snälla Marie❣️💐
MEalltidvila

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

MEalltidvila

1996 fick jag ME, Myalgisk Encefalomyelit, diagnosen dröjde till 2014. Här skriver jag om min vardag och jag hoppas att ni kan läsa om min resa till ett friskare liv. Vill du inte missa när jag uppdaterar här så följ mig på Facebook, klicka på symbolen ovan. Vill du komma i kontakt med mig via mail går det bra på mealltidvila@gmail.com. Tack för att du tar av din tid för att läsa min blogg <3

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela