Värst av allt...
Ett vitt blad har jag framför mig, ett ljus är tänt, tystnad, jag hör bara tinnitusen, ensam i lördagsnatten...
Har i några dagar smått funderat på hur livet ändrats och det är inte bara en gång det gjort det utan flera gånger. Flyttat mycket, barnen, sjukdom, skilsmässa, mer sjukdom, ny man, ännu mer sjukdom, döden av anhöriga...
Efter varje stor händelse så förändras livet och börjar om på nytt, på ett annat sätt, men såren och erfarenheterna efter allt bär man med sig i ryggsäcken, på gott och ont. Jag kan väl säga att jag är inte den tryggaste personen precis och jag vet varför också...
Jag tycker inte livet varit speciellt snällt mot mig, eller livet ska jag inte säga, det är människor som inte varit speceillt snälla. De få som varit snälla finns också men de jobbiga, elaka jag mött har gjort att jag har tappat tron på människor nästan helt...
Men allt som livet har kastat på mig så är sjukdomen det värsta som hänt. Sjukdomen som ingen hittade på 18 år efter många undersökningar och provtagningar vid flera tillfällen. Där jag under de flesta åren kämpade i tysthet, ensam för jag har alltid klarat mig själv...
Många säger att du ska inte bli din sjukdom, låt den inte ta över, sjukdomen är inte du, lär dig leva med sjukdomen bara, prata inte så mycket om den, förträng den...
Till de som tror det är så lätt kan jag säga, kom igen när du är lika sjuk som jag, då kan du yttra dig. Och nej jag är inte min sjukdom, jag är jag, instängd i en sjuk kropp...
Förresten har jag gjort allt det tidigare, i tysthet har jag kämpat, ensam utan att söka vård, utan stöd, utan att klaga. De hittade ju inga fel, jag bara inbillar mig, oron försvann till slut, fast jag sov dåligt och hade olika symtomer, stupade i soffan efter att ha gjort det nödvändigaste som att handla, ge barnen mat, fixa med läxor, kläder och så vidare...
Numera har sjukdomen tagit över och det är sjukdomen som styr min kropp och hur mycket intryck jag klarar. Jag är beroende av hjälp för att få ihop min vardag. Orkar inte ens göra det jag vill eller ha roligt, minns inte när jag verkligen hade kul sist. Jag får bara vara tacksam för att inte må sådär dåligt att jag känner mig döende eller att nya konstiga symtomer, smärtor dyker upp...
Livet har verkligen blivit annorlunda och detta är det värsta jag har varit med om, att ha ME. Svårare ME tar ifrån en livet bokstavligen och jag kan inte vara jag fullt ut på långa vägar...
