Utanför...
Tänk om vi kunde få en paus i ett år sa mannen idag och igår också för den delen. Jag svarade, ja om jag visste att jag skulle få leva som frisk i ett år och sedan dö så skulle jag ta det valet. Det svaret gillade han inte, säg inte så, blev svaret. Men så är det och under det året skulle han knappt få en lugn stund fast vi skulle ha sååå roligt...
En del kanske tycker att det är egoistiskt att tänka så men jag tror ändå att mina anhöriga hade tyckt det också. Jag tycker inte att jag har något liv utan jag är levande men kan inte leva hur mycket jag än vill...
Nu är mannen och sonen iväg på studentuppvaktning och jag måste vara här hemma precis som vanligt. Utanför och missa livet liksom...
Det är väldigt svårt att inte känna sig som en belastning och varje dag numera tänker jag på döden eller hur det skulle vara ifall mannen inte orkar längre eller om det händer han något. Då har jag ingen och hur skulle det gå...
På tal om personlig assistent så verkar det som att jag inte kommer få det för att jag kan duscha själv. Sedan att jag inte kan duscha så ofta jag vill verkar ingen bry sig om och att jag inte vill ha hjälp med det utan vill så länge det går klara mig själv när det gäller min hygien. Det är så mycket annat jag inte klarar utöver det. Jag kommer inte ens att ta den striden för jag orkar inte psykiskt att gå igenom korsförhör med främmande människor om hur jag mår återigen för att sedan få avslag...
Tänk vad alla som har ljugit om att de varit sjuka har förstört för alla som inte ljuger...
