Min väg...
Ibland så skäms jag över att jag skriver här och berättar om mitt ilv. Det händer när jag läser om hur speciellt barn/ungdomar kämpar med sjukdomar och även de som är inte fått chansen att börja leva sina liv ens...
Livet är som livet är och tyvärr drabbas även barn av sjukdomar och många dör för tidigt. Det är grymt orättvist!
Jag kommer att bli 50 år i år och livet för mig tog tvärstopp när jag var 43. Jag har kämpat med ME sedan jag var 27 år. Som de flesta vet redan så har jag kämpat själv och fick diagnosen först när jag skulle bli 46...
Man kan inte jämföra någons liv med en annans. Alla vill ju såklart vara friska och kunna leva sina liv och bli 100 år eller helst över 80 kanske. Jag har kommit en bra bit på vägen trots allt fast det är mycket jag inte fått uppleva då jag har prioriterat jobbet före min hälsa och när det tog stopp så gjorde jag allt för att komma tillbaka med felbehandlingar från min doktor och psykoterapeut också...
Jag har mycket kvar jag vill uppleva av livet och jag skulle vilja kunna umgås med de jag vill utan att bli sjukare, kunna ringa och prata i telefonen länge utan att behöva tänka på konsekvenserna av det. Helt enkelt vara fri från sjukdomen som håller mig i ett fast grepp här hemma som husbunden typ sängbunden fast jag inte vill kalla mig det...
På min bucketlista som jag har i huvudet finns så många saker jag vill göra. Små som stora. Alltifrån att kunna handla på ica till att vara på stranden. Dansa är ju en dröm jag knappt orkar tänka på längre men det vill jag såklart. Åka zipline som finns inte så långt bort från oss. Bara vara utan att behöva bli sjuk, kunna komma ut på egna ben men först måste jag klara det med min scooter. Kunna åka bil. Det finns mycket där på listan. Tänk bara att kunna duscha, fixa sig och klä på sig utan att kollapsa, det är ju en av de största drömmarna att få uppleva igen...
Men även om jag skäms för att skriva om min vardag då jag blir så gammal i år så är detta mitt liv och min verklighet och det eller jag räknas också...
