En timme i taget...
Det är jobbigt att vara ensam och må sämre. Även om ingen kan göra någonting för att det ska bli bättre så är det i alla fall inte kul att vara ensam. Så är det för mig just nu, jag mår rätt dåligt men skriver här för att försöka tänka på något annat. Egentligen vill jag inte berätta detta för vill inte stressa mannen mer än vad han redan är, vet att han gör allt han kan för mig. Ibland vill jag inte heller berätta riktigt hur jag mår för då blir han bara oroligare och det är inte bra. Han har fullt upp med allt och lite till och tror ingen mer än jag frågar hur han orkar...
Det kan inte vara enkelt att stå bredvid sin sjuka partner och se hur personen lider varje dag och alltid måste vara den starke...
Men jag tar en timme i taget idag...