Ingen hypokondriker...
Började denna dagen med att gråta... Är rädd för att bli sämre och nej jag är ingen hypokondriker och nej jag har inte ångest varje dag och nej jag är inte deprimerad heller punkt... Jag har ME och sjukdomen existerar, tyvärr...
Efter det senaste dödsfallet nu och allt med det, läste hennes brev igår natt och det var tufft på många sätt. Jag har tänkt på henne väldigt väldigt mycket...
Mannen sa innan att han tyckte inte jag skulle läsa det under natten ifall jag blev ledsen men jag gjorde det ändå. Klarade att läsa det utan att gråta, känner att jag måste stänga av och distansera mig. Fick koncentrera mig väldigt mycket och läsa om ofta och det var många ord jag inte förstod men fattade sammanhanget. Efter det så blev jag väldigt trött och somnade till i soffan mycket tidigare än vanligt vilket aldrig händer, vaknade och somnade och så höll det på tills jag gick och la mig i sängen istället...
Jag är livrädd för att bli sämre och jag har rätt att vara det. Hela tiden har jag blivit sämre och sämre...
Tog på mig pulsklockan igår och det är ju ingen rolig historia det heller men jag är glad att den tickar trots allt fast tyvärr alldeles för fort. Den går upp ofta fast jag är i vila också. Så här var det aldrig i början på min sjukskrivning, då hade jag bara hög puls jämt och massa dubbelslag, inte att det kom under vila, så det är ett tecken på att jag är sämre i min ME också...
Det är aldrig någon doktor som har tagit mitt ekg eller brytt sig om detta och jag har heller inte krävt det. Jag är ingen sådan person som liksom strider eller kräver något...
Det är så mycket jag vill men framförallt vill jag bli så självständig att jag klarar min vardag själv, det är allt jag begär och hoppas på idag. Jag vill bara inte bli sämre, bara tanken gör mig livrädd...
