Glömma allt...
Jag vill bara glömma att jag har ME och glömma allt om det. Låtsas att jag är frisk och att detta är ett normalt tillstånd för mig. Bli fri för en stund, men tyvärr går det inte, det är omöjligt...
En del kanske tror man vill ligga i soffan hela dagarna men jag kan säga att om jag kunde välja så hade jag lätt valt att avstå det. Jag hatar soffan och ska elda upp den om jag blir bättre eller jag hatar inte soffan, jag hatar ME:n som tvingar mig att ligga där, men jag kommer elda upp den...
Jag saknar orden för hur mycket jag vill bli bättre men det spelar ingen roll hur mycket jag än skriver det här så händer det inget...
En del kanske tror att vi med ME är rädda för att röra på oss också... De kan inte ha mer fel... Vi är bara rädda för att bli sämre i sjukdomen. Vi är många som har blivit mer sjuka på grund av att vi ansträngt oss för mycket och inte lyssnat på kroppen fast vi borde ha gjort det. Många av oss har också blivit tvingade till ansträngningar, psykiska som fysiska. För att inte tala om vilken press det är att vara sjuk i dagens samhälle och även ekonomiskt...
Det enda jag vill är att kunna röra på mig utan att må sämre. Att få leva mitt och vårt liv...
Jag förstår de som inte orkar kämpa längre. Just nu är jag i ett läge där jag vill fortsätta kämpa och det känns skönt. Men det kan ändras fort, när jag mår som sämst vill jag oftast bara få dö. Jag har tappat räkningen på hur ofta jag har sagt det till min man. Tyvärr får han ta skiten och han tröstar mig och försöker peppa mig...
Det är bara för han och barnen jag kämpar. Egentligen borde jag skriva ett hyllningsinlägg till honom men det kommer en annan gång, han är min ängel här på jorden...
