Apan i buren...
Ibland undrar jag vad andra tänker om mig när det träffat mig. Vet att jag inte ska ödsla energi på det men det är inte så allvarligt, jag funderar bara lite och tanken har slagit mig många gånger. Undrar vad de tänker, inte för att det betyder något egentligen...
Hela mitt eller vårt liv styrs ju av ME:n. De som besöker mig måste ta hänsyn, prata lugnt och inte med för hög röst eller stora gester. Jag är förändrad och kan ju inte vara som jag vill på grund av sjukdomen fast någonstans är jag ju kvar där inne...
ME syns ju inte direkt på utsidan, även om jag ser det och mannen då. Andra ser det inte, eller jo de såg det när jag gjorde min TMU men de är ju utbildade för det. Min lille son som bor här ibland har sett det med. Jag kan inte ta emot besök när jag är som sämst heller och då ser ingen mig. Jag har många gånger blivit dålig när jag haft besök men dolt det och härdat ut. Jag har även besökt andra och blivit dålig hos dem men härdat ut. Nu kan jag inte besöka andra längre och borde ha lyssnat på mina begränsningar innan det tog helt stopp...
Jag bryr mig inte så mycket längre och det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker. Läser de min blogg så förstår de lite i alla fall men detta är inte lätt att förstå sig på. Det har tagit tid för mig och mannen och många misstag har hänt. Det känns som att vi fortfarande lär oss nytt ibland, allt för att spara på de få krafter jag har...
Men varje gång jag får besök så känner jag mig som att de hälsar på apan i buren. Men om jag hade fått bestämma så hade jag haft besök ofta för det är så roligt. Önskar att min gamla vän hade kunnat komma snart för att hälsa på, det hade varit så kul...
