MEalltidvila.blogg.se

Två år men vem räknar...

Publicerad 2018-02-28 01:10:19 i Personligt,

Snart närmar sig dagen för två år sedan som jag blev sjukpensionär, eller den dagen finns inte med i år för det var den 29 februari 2016 det hände. Två år som känns som en evighet fast tiden snurrar fort fram. Det enda som är skönt med att vara sjukpensionär är att slippa hetsjakten på en och jag får vara sjuk ifred utan att behöva tänka på om jag får sjukskrivning eller pengar denna månaden eller inte och jag behöver inte oroa mig för utförsäkring igen...
 
Men ärligt talat så är jag rädd för FK och den makt de har fast att jag är så här sjuk. Jag känner mig inte fri från den pressen tyvärr...
 
Ikväll sa jag till mannen att jag verkligen saknar att jobba, saknar mitt jobb och allt kul som hände där. Saknar att vara i ett sammanhang där man betyder något. Samtidigt som jag fortfarande ofta drömmer om mitt jobb och oftast är det problem/mardrömmar då. Under många år var jag utfryst på grund av att jag varit sjukskriven tidigare och två kvinnor gaddade ihop sig och var rätt elaka och de hade chefen i ryggen som inte heller var speciellt trevlig. Jag visste så väl men jag sa inget utan kämpade på med mitt...
 
Det vore en dröm att få kunna stiga upp på morgonen och fixa till sig och sedan dra till jobbet, precis som förr i tiden, innan jag började bli sämre och sämre, men till ett annat jobb såklart. Jag har förstått att jag förmodligen aldrig mer kommer att kunna arbeta igen men saknaden är stor. Att bli sjukpensionär var inget jag hade räknat med eller ens tänkt på innan jag blev sämre och sämre...
 
Det är ju en lyx bara att se människor för mig nu för tiden och mannen undrar varför jag tittar på han så mycket när han kommer hem. Jag frågade han häromdagen om han tyckte jag hade förändrats mycket men det tyckte han inte, fast han ljuger inte alltid så bra. Hela vårt liv har förändrats drastiskt fast allt blir väl ändå som en vardag på ett nytt sätt för att man är tvungen att anpassa sig, det finns inga andra val...
 
Jag är ju på en så låg nivå idag och det är en lång väg upp och allt hänger på hoppet eller ett mirakel i dagsläget. Men det viktigaste är inte att jobba, utan det är att få till det basala för att bli självständig igen...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

MEalltidvila

1996 fick jag ME, Myalgisk Encefalomyelit, diagnosen dröjde till 2014. Här skriver jag om min vardag och jag hoppas att ni kan läsa om min resa till ett friskare liv. Vill du inte missa när jag uppdaterar här så följ mig på Facebook, klicka på symbolen ovan. Vill du komma i kontakt med mig via mail går det bra på mealltidvila@gmail.com. Tack för att du tar av din tid för att läsa min blogg <3

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela