Stunder, dagar, år...
Som jag skrivit massor av gånger tidigare så kan jag inte fatta hur mitt liv har blivit, hur begränsad jag är. Det är något jag försöker förtränga varje dag så gott det går. När jag mår extra dåligt, läs typ koma, då jag inte orkar med något ljud eller ljus och jag måste ligga ner, ja då går det inte att förtränga längre. Men jag tycker jag är rätt duktig på att bara vara i nuet trots allt, trots att jag måste vila nästan dygnets alla timmar...
Men när man är så här begränsad så är det svårt att förlika sig med situationen. Jag är begränsad hårt både mentalt och kroppsligt, får svår hjärntrötthet och kroppen tar helt slut också och fort går det...
Mannen har fixat lite här hemma, satt upp hyllor för att vi ska få bättre ordning på saker. Vi har ju en hel del renovering kvar att göra och jag önskar så att jag hade orkat göra något. Jag vet att materiella saker inte betyder någonting men jag har alltid gillat inredning. Att nu bo i ett hus där jag ser allt som jag skulle vilja göra det är jobbigt...
Det är jobbigt att inte kunna städa också, jag har ju ofta städat bort min ångest men det är ju omöjligt nu. Ibland undrar jag om jag har fått denna sjukdomen just därför, som ett straff. Många gånger har jag också undrat vad jag har gjort för att förtjäna detta. Jag vet att det inte funkar så men ändå kommer de tankarna...
Jag skulle så gärna ha orkat ta i med händerna här hemma och renoverat, städat, plockat och fixat tillsammans med mannen men jag är fast i min kropp...
Det är så mycket jag skulle vilja göra utöver det, så mycket, så mycket har jag att ta igen och listan är lång på allt jag skulle vilja göra, så lång...
Jag tror aldrig jag kommer bli bättre men som det är nu så är jag bara tacksam om jag inte blir sämre. Jag är glad för att jag fortfarande lever även om det är så svårt att leva så här för jag lever inte egentligen, jag bara överlever, stund för stund och dag för dag som nu har blivit en massa år...
