Kommentarer
Postat av: Katarina
Så mkt igenkänning i allt du beskriver o i detta med gränser! Det är verkligen en mer än dubbel tortyr o bestraffning med att vi kan göra så lite/nästan inget alls. Brukar tänka ibland att de flesta av oss ME-sjuka verkar ha varit ambitiösa personer innan vi blev sjuka o därför lider vi ännu mer av att tvingas se på när andra fixar allt vi tidigare kunnat gjort... Att kunna baka ngt, sooom jag längtar eft det nu till jul.
Bilden längst ner säger allt!
Varma kramar 💕
Postat av: Ingela
Ja den illustrationen är en träffande sammanfattning.
Den lilla ärt-stora pricken, där folk träffar migbett par minuter, och tror att jag mår bra.
'Hon verkade så pigg och glad.'
Om jag skulle lägga till nånting, så vore det att rita en stor cirkel runt alltihop, med titeln
'All in the hands of God, who loves me'.
Att ha förtröstan på att Han håller mig och min familj i sin hand, är det som ändå bär mig igenom varje dag.
Hälsningar och långdistanskramar från MEdvandraren.
Också jag i tvångsvila.
Postat av: Fina Stina
Alltså! De där inre vibrationerna, har du skrivit om det i tidigare inlägg?? (Var som sagt längesen jag läste nu.) ❤
För FY vad jag känner igen det där med vibrationer men har haft så svårt att förklara. Avskyvärt är det. Dyker upp när jag är som sämst. Och precis som du, om de finns där redan när jag vaknar vet jag att den dagen är körd. Bara att andas och stå ut och överleva.
Postat av: Fina Stina
Precis! Som en motor. Typ. Som ett pirr (obehagligt och störande) under huden på ngt sätt.
Ibland kan det komma och gå, men periodvis kan jag vakna med det flera dagar i rad. Det. Är. Avskyvärt. Du vet, de där sekunderna innan hjärnan och kroppen liksom connectar, sen känner man det och bara NEEEEEEEEJ, jag pallar inte en till så här dålig dag.
Alltså, den här sjuka sjukdomen...
Varm kram.