Desperat...
Mannen frågar mig ibland om han ska dela något om min sjukdom och jag brukar svara att det gör du som du vill men igår så sa jag nej du behöver inte, du delade ju och bad om underskrifter dagen innan typ, det är knappt någon idé, fast han gjorde det ändå. När jag sedan tittar in på hans fb så känns det bara underligt och läskigt att jag/vi lämnar ut oss. Det passar ju inte riktigt in i den fantasivärlden där allt ska vara så bra och fantastiskt, ursäkta att jag förstör stämningen liksom. Det blir heller inte alls många gilla eller delningar som vi båda vet om, men det var fler än dagen innan. Hade han lagt ut en rolig bild eller en vacker vy över snön som glimmar hade det sett annorlunda ut för då hade gillat haglat in, det vet vi båda om...
Det är mycket man kan göra när en är desperat och den som dömer mig för det, ja du kanske kommer göra likadant när du är desperat själv. Jag kan säga dig att den dagen just du tigger om underskrifter för att få hjälp, när du kämpar för din överlevnad och kämpar för din hälsa varje dag, då gör man vad som helst...
Och till alla er som inte orkar skriva under, trycka gilla eller dela men ändå är och läser min blogg av nyfikenhet, ni kan sluta med det...
Och till sist ett stort TACK från mitt hjärta till alla som gav sitt namn, gillade och delade, kända som okända människor för mig. Tusen Tusen tack och behöver ni detsamma från mig någongång så finns jag här för er...
