Mail och meddelanden...
Idag har jag ägnat min dag till att svara på ett mail jag fått från en bloggläsare som har diagnosen ME men verkar inte få varken rätt hjälp eller stöd. I tisdags fick jag ett meddelande på min MEalltidvila fb sida från en annan som kände igen sig, läs här...
Hej, läser på din sida. Och känner lite att det kunde varit jag som skrivit. Jag är förnärvarande sjukskriven för utmattning. Och andra diagnoser. Tog upp med en av läkarna med just detta om ME. Då jag anser att det stämmer in på mig. Jag känner just nu att jag inte har nåt liv. Jag måste vila efter minsta lilla sak. Ibland orkar jag inte ens ligga ner. Läkaren ville då inte ens ta i den diagnosen, utan sa rakt ut att det kommer ingen tro eller godkänna som diagnos. Ska läsa vidare på din sida. Jag är livrädd att mitt liv ska va såhär för alltid. Jag lever inte. Bara överlever.
Jag försöker alltid svara så gott jag kan och hänvisar alltid till RME ME:s Riksförbund.
Det gör ont i hjärtat att läsa om alla som behöver hjälp men jag är glad att de vänder sig till mig att fråga. Det var mycket därför jag började blogga. Jag minns hur jag faktiskt trodde jag var själv med att må som jag gjorde och att jag bara trodde jag inbillade mig, sedan körde jag på så gott jag klarade tills det inte gick längre...
Mannen säger att han dagligen får frågor om ME också...
Jag kommer aldrig någonsin hänga ut någon som skriver till mig med namn men jag tyckte texten ovan var så värd att visas...
Tänk på att du är aldrig ensam fast det känns så, vi är många som kämpar varje dag med sånt som friska tar för givet. Tillsammans måste vi kämpa så vi får rätt vård och bemötande i vården och framförallt att vi blir tagna på allvar och att ingen tvekar om att ME är en svår kroppslig sjukdom och inte något psykiskt...
