Värdig utan klagan...
Jag funderade lite på det där att aldrig klaga. Är det fult att klaga när man är sjuk, gör det en till mindre bra som människa? Att jag inte hanterar min sjukdom värdigt? Jag kommer aldrig bli den som de kan skriva i min dödsannons att jag aldrig klagade i alla fall och det skiter jag i. Så länge jag har en röst, det vill säga att orka skriva här så kommer jag klaga, gnälla, skrika, gråta och göra allt för att försöka få ut kunskap om hur det ser ut för en ME sjuk i dagens Sverige...
Få andra att förstå hur illa det är för oss med denna sjukdomen ME. Illa både vad det gäller kunskap och behandling... Det är därför jag skriker, gnäller, klagar och berättar naket om min vardag som är väldigt tuff...
Själv så spyr jag på de som klagar på vädret eller andra banala och ibland självklara saker som att de är trötta efter att ha gjort massa saker...
Det finns säkert de som tycker jag är hemsk som klagar och skriver öppet om min sjukdom men de vågar inte säga det till mig. Det visade många både anhöriga och andra så kallade vänner när jag började blogga genom att inte visa sitt stöd. Det gjorde att jag blev så besviken att jag tog bort de som vän på fb och det är inget jag har ångrat. Det säger mer om dem än om mig.
Jag försöker alltid stötta de som behöver hjälp för sån är jag bara men alla är inte sådana har jag märkt eller så tycker de inte jag är värd det, vad vet jag... Tycker de att jag söker uppmärksamhet, medlidande via min sjukdom, vad vet jag... Då får de tycka det.
Jag vet själv vad jag är för människa i grund och botten och jag vet att jag inte är ute efter varken medlidande eller uppmärksamhet. Vill inte att någon ska tycka synd om mig heller, varför liksom. Många många är svårt sjuka och livet är orättvist...
Jag vill bara väcka uppmärksamhet till sjukdomen ME! Mest av allt vill jag bli frisk!
Jag är däremot väldigt tacksam för de som stöttar mig! Det betyder jättemycket att jag inte ens kan klä det i ord. Många som gör det är själva sjuka dessutom...
Kärlek till er alla <3
