Ryck upp mig...
Trött är fel ord att beskriva ME och som jag har skrivit förr så hatar jag när de säger kroniskt trötthetssyndrom. Jag är trött på allt just nu men inte trött trött för jag kan inte sova, ständiga sömnproblem åt insomnia hållet... Jag är trött på att kämpa och jag har sjunkit ner ett hål och fastnat där som i ett tomrum. Efter att ha kämpat så länge och med bara motvind att jag inte orkade längre...
Nu har det blivit värre och jag är rädd för att bli riktigt deprimerad igen. Jag vill inte det... Det känns som jag står vid ett vägskäl, som i någon grå kladdig kvicksand som jag försöker ta mig ur...
Många tankar i huvudet som spretar åt alla möjliga håll. Blir jag inte galen till slut så är det ju ett under och mirakel i sig...
Jag måste ta tag i mig själv och börja kämpa igen fast det känns meningslöst...
Ryck upp mig, precis som det skulle vara så lätt!? Det hade varit lätt om jag hade kunnat röra på mig som jag vill eller kunnat göra saker som jag vill. Nu kan jag inte det, jag sitter fast i den där jäkla ME kvicksanden, sjukdomen från helvetet...
