Var det allt...
Mannen är iväg på den årliga mässan i Malmö för att köpa in allt till nästa golfsäsong. Jag brukar ju följa med men i år gick det inte alls. Skulle egentligen inte följt med förra året heller och även om jag mest vilade på hotellet så blev jag så dålig att det inte var värt det. Men det svider att jag inte kan följa med. Helst av allt skulle jag vilja gå på mässan och kolla på kläderna faktiskt men det är många år sedan jag kunde göra det...
Imorgon så ska Kjell Enhager prata lite på kvällen och det är en favorit för mig så jag sa till mannen att det får han inte missa. Nu kommer han säkert bara prata golf i och för sig, så inte så intressant för mig ändå...
Det har varit jobbigt för mannen att jag måste stanna hemma, han tycker inte om att lämna mig. Han har förberett mat och så. Sen har jag en son här hemma med som tittar till mig och hjälper till om det skulle behövas. Jag är inte bekväm med att be om hjälp alls men är glad för att slippa vara ensam...
Jag måste blocka tankarna på hur dålig jag är för går jag dit så gör det bara ont. Jag möts ju varje dag av att kroppen inte orkar efter en väldigt kort stund. Men jag försöker blocka för ingenting blir bättre av att bli ledsen över något jag inte kan göra något åt...
Jag ser mig inte som någon kämpe längre, det blir väl så när man tappat hoppet. Det känns bara jaha var det allt. Mitt liv tog slut som 43 åring och lever i en levande mardröm sen dess...
(Bild från internet)
