Förlåt...
Förlåt för att jag skriver hur deppig och ledsen jag är. Vill inte dra ner någon annan eller göra så ni också gråter. Det var inte min mening och jag fattar hur tung och tråkig min blogg är. Jag önskar att jag hade fått skriva om framsteg i hälsan istället, men jag vet inte när eller ens OM det kommer komma hända att jag blir bättre, ingen vet det...
Har funderat på att sluta dela min blogg på fb och även ta bort min fb helt, precis som jag gjorde med min ig. Bara skriva här men får se hur jag gör... Har sett att två "fb vänner" tagit bort att de gillar min sida och sånt gör mig ledsen fast jag inte borde bry mig.
Förstår också att många inte vet vad de ska skriva till mig och det är inget tvång att skriva någon kommentar, jag förstår att orden tar slut och jag vet vilka som stöttar mig och har stöttat mig under denna tiden ändå...
Jag vet att jag upprepar mig mycket också även om jag samtidigt glömmer vad jag skrivit fort...
Eftersom jag inte kommer utanför dörren så har jag inte så många upplevelser att skriva om så att säga. Det känns som att jag lever i en egen värld med samma skit, läs ME helvetet då, varje dag. Tiden står still och jag har fastnat men för alla runtomkring så fortgår livet...
Mannen sa till mig idag; jag vet att du inte begär mycket... Jag rabblade upp vad jag ville kunna göra och jag tyckte det var mycket men inte han och det har han rätt i. Jag begär inte mycket men att återfå kraft så jag kan vara självständig, kunna laga mat, baka, städa, stryka, plocka med blommorna, måla, gå utanför huset, gå i en affär, åka bil, hälsa på min pojkar...
Jag skulle bli så lycklig över det, det räcker för mig. Jag behöver inte mer än så!
Jag vill bli självständig bara...
(Bild lånad från internet, vilket de alltid är)
