Existera...
Att bara existera... Jag vet att jag tjatar hål i huvudet på andra (de som orkar läsa här) det är bara här jag gnäller förutom till mannen då. Varje dag när han kommer hem så frågar han mig hur jag mår och sedan kommer röntgenblicken... Ibland läs rätt ofta plockar han bort datorn och säger att jag ska ligga ner istället för att halvsittligga. Det är order och inga visor eller vad man säger, han pekar och knäpper med fingrarna...
Jag har ju mått sämre på sista tiden och orkar inte med nästan något, ljud och ljus är med extra jobbigt utöver de övriga symtomer jag har dagligen. Jag har svårt att släppa datorn fast jag är hjärntrött och har suddig syn, den är ju mitt sällskap, men jag måste bli bättre på att vila hjärnan. Lätt att säga men svårt att göra...
Ikväll kom mannen på att jag kan ha solglasögon inne, känns konstigt att ha det på sig inne men jag får väl vänja mig, det var skönt för ögonen, mycket skönt. Fattar inte att jag inte tänkt på det innan men skyller på den här ME hjärnan som inte orkar tänka hela vägen...
Jag har svårt för att ligga ner och jag har svårt för att släppa datorn i tid och jag har svårt att slappna av. Vet inte varför det är så svårt för mig med detta. Datorn gör så jag slipper känna mig ensam, en slags flykt. Jag är rastlös, uttråkad, hälsostressad och säkert mycket mer...
Ibland när jag mår sådär riktigt dåligt känns det som att jag nästan kommer bryta ihop, alltså om jag tillåter mig att göra det, men det har inte hänt än, jag har fortfarande kontrollen fast ibland känns det som jag är sekunder ifrån, men jag biter ihop. Jag har brytit ihop x antal gånger tidigare under de här fem plus åren och det är inget roligt...
Men kan man vara annat när det är så här... Att bara existera utan att kunna göra någonting...
Jag vill bara bli frisk och fri...
