Var inte orolig för mig...
Jag vet att min blogg inte är upplyftande eller rolig. Jag har inget roligt liv utan du som läser och har läst ett tag vet ju hur mitt liv ser ut. Det betyder inte att jag är deprimerad för jag vet att jag inte är det. Jag använder bloggen för min egna skull främst för att få skriva av mig den ångest som min sjukdom ger mig i och med att jag lever i sängen eller soffan varje dag. Jag är husbunden och har varit det rätt länge nu. Jag beundrar den som varit husbunden och måste vila 23 timmar per dag som ändå hela tiden är positiv och ser ljust på framtiden. Jag kan inte det och det är inget jag strävar efter. Jag mår bra psykiskt och behöver ingen psykolog. Jag är väldigt klar med den biten och ser ingen som helst anledning till att gå till en psykolog. Inte för att jag skulle orka det nu ändå så. Men jag skulle bara kunna maila min gamla psykolog så hade det nog inte varit något problem men jag har inget att säga.
Men om någon nu är orolig för att jag är deprimerad så var bara lugn. Jag är inte det, jag är bara ledsen ibland och väldigt frustrerad över min sjukdom och allt den har tagit ifrån mig. Jag kan också vara glad i soffan, glad över att jag ändå lever och kan andas. Att jag kan finnas på mitt sätt, på det sätt jag klarar nu. Jag är glad för att jag orkar titta på Melodifestivalen för jag älskar den och det står jag för. Jag blir alltid glad av den musiken. Hur dåligt jag än mår så ska jag titta för idag är en sämre dag tyvärr. Någon gång i framtiden ska jag kunna gå och lyssna live igen...
Man kan säga att bloggen är min psykolog och det gensvar jag får och att jag ibland har kunnat stötta andra, det ger mig massor tillbaka. Jag kan säga att om ingen skulle läsa min blogg så skulle jag skriva i alla fall för den är så viktig för mig. Jag är både anonym och inte anonym men det orkar jag inte bry mig om. Det är ändå rätt märkligt att jag skriver så öppet för det stämmer inte överens med den person jag är, för jag är blyg och vill aldrig stå i centrum. Jag delar nästan aldrig någonting på facebook heller...
Men ingen behöver vara orolig för att jag är deprimerad eller behöver gå och prata med någon i alla fall. Jag är bara ledsen ibland och mest frustrerad över att mitt liv är så otroligt begränsat. Jag kan ju inte göra något jag älskar och få energi från det. Hade jag kunnat göra det hade jag inte haft så mycket att klaga på...
Jag vill bara inte att NÅGON ska vara orolig för min skull, jag klarar mig alltid på något sätt. Jag är en krigare!
All kärlek till alla som läser och önskar er en fortsatt härlig lördag!
KRAMAR
