Sovit från 15-21 så fick ihop 6 timmar med några uppvaknanden. Så mina "dagar" är på natten än, det går inte så fort att snurra runt utan jag måste ta det som det kommer. Så hej natten nu kör vi...
Varning för känsliga; detta handlar om döden så läs ej om du inte vill prata om den...
Har precis tittat på Malou Efter tio där det var med en man som pratade om döden. Det var mycket intressant tycker jag. Varför pratar vi så sällan och så lite om döden egentligen? Det är ju ingen som slipper från det liksom. Tror många gånger det handlar om rädsla, för det är inget man vill uppleva eller ens tänka sig att den man älskar aldrig mer kommer komma hem igen. Ingen vet när det kan hända och vem vet vad som händer imorgon, ingen går säker... Här är klippet om du vill se;
Jag måste lyssna igen för jag glömde så fort vad han sa...
Själv är jag både rädd och inte rädd för döden för min egna del. Rädd för att dö av att jag inte kan andas, vill helst dö knall fall eller somna in fast inte ens det får en bestämma ju. Ibland när jag mår riktigt dåligt och nästan känner mig döende så vore det en lättnad att få dö har jag tänkt och ibland när jag är riktigt ledsen över min situation så har jag velat dö. Jag har även bett om att få dö ibland och jag har sagt det rätt många gånger till min stackars man också, men mina böner att få dö eller att få bli frisk hjälper inte, det är ingen som lyssnar där uppe. Jag är inte ens troende på riktigt, jag är lite mellanmjölk liksom och är mer åt det andliga hållet. Så det är kanske därför det inte funkar med mina böner, för jag är en hycklare... Fast jag är fortfarande med i Svenska Kyrkan.
Jag vill inte dö än, absolut inte, men det är extremt jobbigt ibland att hela tiden se framåt och att det kan bli bättre när det aldrig händer och när det inte finns något botemedel för mig och ingen vård heller. Tycker ändå att man måste våga prata om döden och att man inte behöver vara deprimerad för att man gör det, när man som i min situation är helt fast i sjukdomen. Jag vågar prata om det och jag är inte rädd...
Det enda jag är rädd för är att om någon som jag älskar dör före mig, det vill jag inte uppleva, DET är jag riktigt RÄDD för...
Jag minns när min far som visste att han skulle dö i sin cancer berättade att han skulle planera sin begravning att jag tyckte det var lite absurt på något sätt, det var obehagligt att han ens pratade om det och jag tyckte att varför måste han planera den själv. Men vi stod inte varandra så nära så jag vågade inte säga så mycket utan lät han prata, men han sa inte mycket mer. Han pratade om vart han skulle ligga och nämde minneslunden och så blev det. Jag trodde han skulle ligga hos farmor och farfar. Efter hans död så såg jag/höll i hans papper där han skrivit ner allt, jag tyckte det var hemskt att se, men det kanske berodde på hela den kaosaktiga situation i och med allt som hände vid hans död. Jag ångrar att jag inte tog det där pappret, tror att de som höll i begravningen hade det, minns inte... Det var en hemsk tid, en kaos som gjorde mig sämre för jag är en så känslig person. Min terapeut sa att han var ju knäpp/dum i huvudet men vad hjälpte det mig. Jag vet att han var det men det gjorde ändå ont...
Vi hanterar döden olika men jag tycker inte vi ska vara rädda för att prata om den för det dör människor varje dag hela tiden och på olika sätt. Unga som gamla, sjuka som friska...
JAG VILL INTE DÖ MEN JAG KAN INTE LEVA FÖR JAG ÄR SJUK HELA TIDEN! Det är min verklighet 24/7...
Jag vill verkligen leva och jag vill givetvis bli bättre och helst frisk, men ibland måste jag se till verkligheten i nuet och vara realistisk.
Om du kan leva lite så lev varje dag och njut av ditt liv, följ ditt hjärta hela tiden, lyssna på magkänslan, gör bara det du vill, sätt mål och våga bryta mönster, gå din egna väg, var tapper, modig, omtänksam och snäll... Lev Livet!
Hur känner du om döden, om du vill och vågar berätta? Vad har du för erfarenheter? Skriv gärna en kommentar och du kan vara anonym...
Var inte rädd...