Uppskatta sitt liv...
Inatt funderar jag på om det finns någon mening med att bli svårt sjuk i livet, eller inte mening för det finns ju ingen MENING att bli sjuk, det är fel ord. Men jag tror det kan vara nyttigt att få uppleva det för jag tror man får en djupare förståelse för mycket och hur lite man kanske uppskattar hur bra man har det egentligen.
Eller tycker man ändå alltid att allt är jobbigt? Hittar man bara nya fel/problem att klaga över? Jag menar hur kan man ens klaga på vädret? Det är för mig helt oförklarligt faktiskt... Så länge det inte är någon naturkatastrof så att säga för det kan jag förstå.
Ibland kan jag känna lättnad över att inte vara så sjuk att jag kommer att dö av denna sjukdomen, jag kan visserligen dö av den men jag har ingen dödsdom över mig just nu, att jag har från några månader till ett år kvar så att säga. Ingen har sagt att du kommer leva ett år till kanske... Det är jag tacksam över, mycket tacksam över...
Men samtidigt kan man inte jämföra sjukdomar eller lidandet i dem, det är ingen tröst alls. Varför ska man göra det ens liksom? Det går inte...
Jag som sitter fast i min kropp och inte kan uppleva saker utan att bli väldigt mycket sjukare... Hade jag fått välja så hade jag valt en annan sjukdom där jag kunde leva lite, bara lite till liksom. Men ingen kan välja...
Jag har inte gjort mig själv sjuk, jag har aldrig rökt, knarkat eller druckit mig sjuk, detta är inget jag har kunnat påverka själv. Mer än de misstag jag gjort med att ta pandemrix sprutan och ätit hög dos antidepp under för lång tid och pressat mig med promenader och för att inte tala om mitt jobb. Men jag hade min tilltro till min doktor och att den medicinen var något bra för mig. Jag litade på andra människor som sa att jag skulle göra det. När det gäller antideppen så sa min magkänsla nej, den skrek nej och tänkte att vi kan väl ljuga och säga att jag äter den fast jag inte gör det så både Försäkringskassan, doktorn, psykoterapeuten och alla blev nöjda. Jag tog den för jag trodde den skulle hjälpa mig och jag fortsatte i över två år att förgifta min kropp och sämre och sämre blev jag. Sedan promenaderna på det. Jag har väl stressat mig sjukare tyvärr det är jag skyldig till på egen hand...
Jag tror det kan vara "nyttigt" att bli sjuk en stund i livet fast inte i någon dödlig sjukdom då och inte så jäkla länge fast tillräckligt för att uppskatta livet lite mer...
Jag har ju varit sjuk sedan 96 och det har varit upp och ner men jag har gradvist försämrats hela tiden... Men många gånger innan det tog totalstopp har jag tänkt tillbaka på hur dålig jag var ibland och hur glad jag var då för att kunna jobba och leva ett någorlunda normalt liv även om det var begränsat och kämpigt.
Jag minns inte hur det är att vara helt frisk och det kommer jag säkerligen aldrig att få uppleva om det nu inte kommer något botemedel som biter på mig och som min kropp tål.
Ja detta var nattens flummiga tankar...
Hoppas ni som orkar läsa fått sova gott och får en härlig söndag ni kan njuta av på olika sätt <3
