Du...
Tänk dig att du dag efter dag hela tiden mår dåligt, du är sjuk och orkar ingenting, verkligen ingenting och det finns ingen ände på det...
Du står ensam och då menar jag att ingen doktor kan göra mer för dig.
Du är ständigt desperat över att försöka bli bättre, det är det enda du vill.
Du försöker prova allt du kan göra för att bli bättre och då menar jag allt.
Du blir besviken för att ingenting händer och du blir sämre istället.
Det funkar för andra men givetvis inte på dig.
Du klandrar dig själv och din kropp.
Du letar och letar efter en lösning i den takt du orkar tills du ger upp på obestämd tid.
Du har ständigt dåligt samvete om att du inte gör nog eller rätt.
Du försöker le och vara som vanligt i den mån du orkar när andra (övriga familjen) är närvarande.
Du lurar alltid dig själv och gör oftast mer än du egentligen orkar fast det inte är bra för dig.
Du orkar inte träffa dina vänner, du orkar inte umgås eller ringa för att hålla kontakten.
Du orkar inte prata alltid eller skriva på datorn heller.
Du har inget att säga till någon längre för ingenting mer än sjukdom upptar din vakna tid och så har det varit i åratal.
Du måste koncentrera dig på vad det är för år, månad, datum och dag.
Du vågar inte tänka på framtiden på grund av många orsaker.
Du är ensam ofta för du orkar inget annat men det är inget du vill vara.
Du funderar och funderar på vad du ska göra i nästa steg.
Du funderar även på att om du slutar att leta efter någon lösning så kanske du blir bättre.
Du tappar hoppet ibland samtidigt skäms du för att säga det fast det är sant.
Jag kan fortsätta skriva och göra denna listan hur lång som helst...
Känner du igen dig?
