Sommarlov...
Läkarbesöket här hemma gick väl ok, han var inte oförskämd på något sätt utan var trevlig. Lite stressad dock och jag fick inte alltid prata till punkt. Han gjorde även en kroppslig undersökning, tog blodtryck, kollade puls, lyssnade på lungorna och hjärtat vet jag inte om han lyssnade på men vi pratade om det, kollade i halsen, fick rynka pannan och massa andra konstigheter som jag aldrig förr gjort. Fick svara på en del frågor med. Allt som allt tog det en halvtimma. Han kommer skriva den där remissen till Stora Sköndal i alla fall. Sedan kommer han inte göra fler hembesök men han sa att vi får se hur vi ordnar det på bästa sätt.
Jag försökte förklara så gott jag kunde men började bli hjärntrött redan när han kom och då hade jag bara ätit frukost och gjort mig snabbt iordning, men det visste ju inte doktorn. Mitt vänstra ögonlock började gå neråt... När allt var klart sedan så såg mannen hur trött jag såg ut, han kan ju se det på mig, och så har jag svårt att hitta orden och det blev värre efter att doktorn åkt. Det är otäckt, jag får leta i hjärnan och orden blir som en gröt i munnen och jag vet inte allt blir fel fast jag försöker. Efter detta låg jag bara i soffan, utslagen med huvudvärk...
Har sovit extra dåligt sista tiden och speciellt natten innan läkarbesöket, men det hade jag på känn för jag klarar ingen stress överhuvudtaget. Stress för mig är givetvis detta som hände igår och egentligen allt som inte går i MIN takt och den är långsam, som en sköldpadda är jag nu... Lika tjock också... Och inte kan jag träna något...
Jag vet egentligen inte vad denna doktorn tycker om ME eller om mig för han sa ingenting om det. Ifrågasatte heller inte min sömn utan skrev upp hur den är... Kom inte med några förslag...
På kvällenl när mannen och jag pratade om dagens läkarbesök så blev jag lite ledsen och ändå undrar jag om jag är psykiskt sjuk, jag ifrågasätter denna sjukdomen ofta för mig själv fortfarande... Men mannen tvekar i alla fall inte och det är jag glad över. Han säger du kan ju inte inbilla dig pulsökningar och dina svettningar eller alla andra symptomer och då vet jag att han har rätt. Då borde jag kunna duscha utan att krascha och faktiskt kunna göra sånt som jag verkligen vill göra, men det kan jag ju inte, jag kan inte ens duscha så ofta som jag vill... Jag är kroppsligt sjuk, mest i alla fall... Sen har jag en släng av ångest men det har jag haft väldigt länge och lärt mig hantera. I början på min sjukskrivning så hade jag panikångest med... Men har inte alla människor ångest mer eller mindre...
Sedan får jag inte glömma att två högt utbildade läkare har satt diagnosen på mig också... Och även TMU läkaren gjorde det. Det är ju inget de gör för skojs skull liksom. ME är en svår diagnos att få och ta in...
Vi tog även ett beslut om att jag ska sluta med LDN:et så det gjorde jag från och med igår. Jag vet inte om det har hjälpt mig men vi får ta reda på det genom att sluta äta och får väl börja igen om jag märker att jag blir sämre. Dumt att äta medicin om det inte hjälper och som sagt så vet jag inte det...
Jag har lovat mannen att jag ska ta "sommarlov" nu, från allt och bara försöka känna mig fri utan press från mig själv eller press från andra. Men vilket sommarlov då, hemmabunden, säng/soffbunden, inte orka prata eller träffa andra människor, hur kul kan man ha det då... Denna stressen om att försöka bli bättre, jag orkar inte mer... Mitt psyke orkar inte mer liksom... Bloggen är det enda jag orkar med och jag är glad att jag har den...
Jag måste komma till ro med att denna sjukdomen är verklig och att det är inget jag kan påverka. Att jag gör så gott jag kan och alltid har gjort... Det är inte mitt fel att jag är sjuk!
