Dvaladag...
Sov inget vidare, fick ihop kanske fyra timmars hackad sömn. Har varit som i en dvala idag men har inte kunnat sova mer och nu är jag inte sovtrött heller. Har inte direkt orkat prata med mannen när han kom hem från jobbet, fast jag egentligen hade behövt prata. Han gjorde ett försök då han läst mitt senaste blogginlägg men jag orkade inte. Ibland är det inte bra med bloggen för jag är som en öppen bok även om jag inte kan skriva allt såklart. Det är både för och nackdelar...
Tankarna och ångesten har varit lugnare idag, tror inte de orkar eller så blir det värre sen för det brukar ju inte spela någon roll. Många gånger blir det värre ju tröttare jag är, men inte alltid tydligen... Till exempel när jag vaknar så får jag i dem fallen när hjärnan är speedad ofta upp en snabb musiklåt i huvudet eller så flyger vilka ord som helst omkring som på repeat av samma ord, det är helt sjukt. Jag försöker slå bort det med att sätta på min meditations cd varje gång jag vaknar till. Det är väldigt jobbigt att ha en speedad hjärna i alla fall...
Idag så hade min syster och hennes familj vägarna förbi oss. När de kom så "sov" jag så de fick träffa mannen en stund på jobbet. Jag hade inte orkat träffa dem ens en kort stund idag, för det blir ju aldrig en så kort stund fast man säger det. Vi får se om det går när de kör förbi på hemvägen framöver. Hade varit kul för vi har nog inte setts på två/tre år nu och de fick en liten förra året som jag inte träffat än...
Jag sa till mannen att ingen fattar hur sjuk jag är för det syns inte på mig... Han svarade att idag syns det väldigt tydligt...
Ska tillägga att jag själv många gånger inte vill förstå hur det verkligen är och jag kan känna mig löjlig faktiskt, speciellt när jag träffar andra. Jag sätter på mig friskmasken så gott jag kan. Jag vill ju umgås och prata men har fått sluta med det då jag mått så dåligt av det. Nu träffar jag ju inga andra än mannen och sonen som bor här...
Jag får väl vara glad att det inte syns på mig hur sjuk jag verkligen är men samtidigt är det jobbigt för jag har märkt många gånger att människor runt mig inte förstår. Jag måste ju helst få visad hänsyn med att de pratar lite tystare, inte så fort osv och det verkar vara svårt att gå in hos en del eller så glömmer dem visa hänsyn. På det sättet så håller jag lite längre och blir inte sämre så fort. Ibland har jag blivit riktigt dålig när jag haft besök här men jag har många gånger försökt bita ihop ändå. Sån är jag tyvärr, försöker fast jag mår så dåligt och hjärnan skriker ridå. En del har visat hänsyn och är lyhörda, det är jag tacksam över. Jag vill inte tvinga någon att ta hänsyn för att jag inte ska må sämre liksom...
