Att hitta en mening...
Det är svårt att hitta en meningsfylld vardag när man liksom inte ens kan ta hand om sig själv. Självförtroendet och självkänslan är liksom på botten och så har det sett ut länge. Jag har tappat allt och känner mig rätt besegrad och utslagen psykiskt. Det är bara sorgligt att vara sjuk hela tiden och allt handlar om ME för mig. Jag har svårt att tänka på så mycket annat än det...
Jag skrattar nästan aldrig och känner mig bara olycklig mest hela tiden, i alla fall när jag är ensam eller mår sämre...
Vet inte hur ofta jag tänker just denna tanken att hur kunde jag bli så här sjuk, sedan rullas allt upp, alla fel och misstag som har begåtts, all nonchalans, pressen, okunskap, oförståelse, tystnad, ja allt you name it...
Ibland vill jag bara ge upp allt men jag gör det inte på riktigt, jag tänker det bara och kanske säger det till min stackars man som försöker trösta mig...
Mannen säger rätt ofta nu att han mår dåligt av att se mig lida och han oroar sig mycket för mig när han inte är hemma...
Idag efter min frukost så ville jag duscha och egentligen så vill inte mannen att jag duschar när jag är ensam (efter den där olyckan i duschen) men jag sa ifrån att nu gör jag det så sitter jag och vilar tills du är tillbaka. Ha mobilen med dig sa han och det lovade jag fast jag glömde den ändå. Så jag duschade och tog på mig badrocken och satte mig på pallen igen för att vila som jag alltid brukar göra. Fick en smart idé att ställa pallen mot duschväggen så jag kunde luta ryggen mot den, liksom varför har jag inte tänkt på det tidigare...
Blev plötsligt sämre och det kändes som att en svimning var nära, blev illamående, kände att jag var tvungen att ligga ner. Tänkte lägga mig på toagolvet men dels är det jobbigt att ta sig upp igen och dels kunde jag skrämma mannen om han kom hem och hittade mig där, så gick till rummet bredvid där vi har en schäslong. Sedan efter kanske fem minuter så kom han hem. Hade jag orkat så hade jag stigit upp innan han kom men orkade inte det. Gick upp efter en stund och drack vatten, han kammade mitt hår. Men jag var inte som vanligt så han tog mig till mitt sovrum och där låg vi båda två jag vet inte hur länge och jag tror vi båda somnade till en stund till slut. När jag vaknade till var min ena hand bortdomnad, de domnar mer när jag mår sämre...
Efter den långa vilan så kunde jag sedan ta mig upp och göra mig klar efter duschen och ta på en ren pyjamas. Bäddade till min säng och sedan blev jag dålig igen. Så det var bara att lägga mig i soffan som vanligt...
Imorgon ska mannen på en utbildning han går på, som han tänkte ställa in eftersom han ska på ett styrelsemöte på kvällen också. Men nej sa jag, du ställer inte in detta, du kan inte ställa in hela ditt liv bara för att jag är sjuk. Jag vill inte det! Han måste ju hämta positiv energi någonstans ifrån och även få en paus från mig och denna helvetes ME:n.
Ja detta var en del av vår dag idag. En ständig kamp för att bara överleva typ...
