Blev plötsligt sämre igår typ utan anledning och utan förvarning. Från att ha vilat gick jag på toan och sedan gick jag för att bädda till min säng. Kände sedan hur den lilla kraft som finns bara försvann och hur hjärndimman och syndimman kom. Kände mig även bortdomnad i ansiktet på vissa ställer som händer ibland. Min son undrade om jag var sämre än vanligt, vet inte vad han kan se eller märka, jag försöker bara vara som vanligt och vill inte skrämma någon. Inte för att något är som vanligt sedan åratal tillbaka men det som är vanligt numera. Svarade att det är väl som vanligt, att jag kanske stått upp längre än jag klarade just då bara...
Gick och la mig i soffan igen. Mannen kom hem efter jobbet kort därefter. Han satte sig hos mig i soffan och jag orkade typ inte prata. Till slut orkade jag inte vara stark längre och bara bita ihop utan jag började gråta för det var så jobbigt. I mitt huvud kunde jag inte förstå varför det hände och det är så obehagligt att uppleva detta. Det är hemskt att känna sig så svag att du inte ens orkar sitta upp, prata, titta, lyssna för det är för jobbigt. Det är ju inte så att jag är trött och behöver sova liksom. Jag har svårt att beskriva detta med ord men gör så gott jag kan...
Försökte länge att inte bryta ihop i gråt för jag vet ju hur orolig mannen blir då. Men jag kunde inte hålla emot till slut... Började känna mig hungrig efter en stund och tvingade i mig två knäckebröd med ägg och drack vatten. Vet inte hur lång tid det tog innan jag orkade börja prata lite igen men kvällen var jobbig och jag gick och la mig vid nio tiden tror jag. Tog över en timma innan jag somnade...
Idag smet mannen hem för att fixa min frukost och det var jag tacksam över. Får vara försiktig idag, ska bara göra det nödvändigaste så jag orkar värma min mat för han kan inte komma hem till maten. Får be sonen annars men jag är inte mycket för att be han om hjälp. Inför sina barn vill man vara stark... Men han ser nog mer än jag vet tyvärr...
Känner av lite bortdomningar i ansiktet idag och är allmänt seg och trött i kroppen...
Kommentarer
Postat av: Ann
:-( <3 <3 <3
Svar:
me alltid vila
Postat av: Katarina
Så jobbigt o tufft för dig : ( Det är så svårt handikappande med att man kan bli så fort försämrad. Ibland vet man heller inte varför sjukdomen svänger så fort, förstår verkligen att du blev ledsen också <3
Jag känner igen mig i det du beskriver med att man försöker att dölja mycket för sitt barn...Vill ju inte belasta dem.
Hoppas du får må lite bättre kommande dagar.
Många varma kramar fina vän <333
Svar:
me alltid vila
Postat av: Pia
😢❤
Svar:
me alltid vila
Postat av: Fina Stina
Usch. Avskyr avskyr avskyr när försämring slår till PANG och man verkligen inte har en aning om varför.
Det skrämmer.
Avskyr ME.
Kram kram kram 💜💜💜
Svar:
me alltid vila
Postat av: Fina Stina
På tal om barnen, så finns det nog ingen som läser av nyanserna i mitt mående lika bra som min yngsta dotter.
Hon är 9 år. 💜
Hon ska inte behöva bära min börda.
Svar:
me alltid vila
Postat av: Cia
😥💙
Svar:
me alltid vila