Med en fot i graven...
Jag har sagt det förut och jag säger det igen att det känns som att jag står med ena foten i graven. Kan väl nästan inte kännas annorlunda när jag blir utmattad/sjuk så fort hela tiden. Känner mig mer och mer bortkopplad från livet och ja allt liksom. Jag har inget liv själv känns det som, jag har bara ett sjukt liv. Det ingen vill prata om eller lyssna på, inte jag heller...
Mannen sa idag när han kom hem från jobbet att han tycker så synd om mig. Han såg hur trött jag såg ut... Har varit mer utmattad idag också och till och med slumrat i soffan ikväll någon minut hit och dit. Jag gillar inte när han säger så för då kommer jag direkt tänka på att du behöver inte stanna för att du tycker synd om mig, men det säger jag inte längre... Fast jag är så här sjuk är jag väldigt stolt och har en jag kan minsann klara mig själv attityd, försöker intala mig själv det... Men vet att det inte är sant... Vem försöker jag lura... Jag har alltid klarat mig själv hela livet men nu går det inte längre hur gärna jag än vill.
Men att jag är sjuk hela tiden tär ju på vårt liv... Mannen har ju blivit min personliga assistent och är mina armar och ben liksom, han har även fått tala för mig. Han gör ju i stort sett allt här hemma och tar hand om mig på det. Vi får ju ingen paus heller. Jag har dåligt samvete för att jag inget kan göra. Försöker göra något litet ibland bara för att få må bättre psykiskt en stund men får ju betala för det direkt och hinner inte klart oftast men fortsätter ändå göra klart, känner hur den lilla energin försvinner ur kroppen. På stapplande ben, inget går snabbt, men jag har ju inget annat som väntar...
Är mannen hemma så brukar han säga att jag ska gå till soffan, så jag passar på när han är borta. Kanske förstör jag för mig själv med att pusha mig, även om det är något litet. Vet ju att det har gjort mig sämre hela tiden för att jag har pushat mig med olika saker. Men det är otroligt svårt att inte göra någonting alls, det är hemskt...
Jag funderar varje dag på om jag någonsin kommer bli bättre... Tror inte på det själv... Känns hemskt om jag/vi ska behöva ha det så här resten av livet. Fångad i hemmet, hjälplös, ingen hjärna som orkar tänka...
Känns som att jag ruttnar bort i soffan... Vad är det för mening egentligen... Detta liv som står på paus känns helt meningslöst...
Önskar så att jag tycker likadant som det står i bilden...
