Den levande döda...
Jag vet inte om jag tycker om att träffa andra människor längre. Det är jobbigt för att jag har inget att säga liksom. Det händer ju ingenting i mitt liv och jag har ingenting att säga. Samtidigt blir jag bara påmind om att det pågår ett liv utanför mitt hus som jag inte kan delta i. Jag förstår att detta säkert låter märkligt i andras öron, jag fattar det...
På ett sätt har jag väl accepterat läget lite numera men jag ser ingen ände på detta. Känner mig som en börda. Mannen säger att det måste hända något snart och jag känner bara nej det kommer inte hända något snart, fattar du inte det tänker jag samtidigt som jag blir stressad av att han säger så... Att det är upp till mig, att jag inte gör mitt bästa...
För forskningen går inte fort nog och skulle behöva så mycket mer pengar. Det behövs fler me/cfs mottagningar också och kunskapen om denna sjukdom behöver spridas.
Tårarna bränner på insidan men jag tänker inte släppa ut dem, det hjälper inte på något sätt, jag biter ihop i något slags hopplös likgiltighet istället...
Jag vill bara bli fri från denna sjukdomen eller i alla fall orka lite mer varje dag. Jag vill bara ha tillbaka mitt liv eller i alla fall få må bättre. Jag vill delta i livet inte bara vara sjuk hela tiden, det är inget liv...
