Rädd och räddare...
Har haft väldigt dåliga dagar... Orkar inte stå på benen alls länge utan att kroppen vill kollapsa. Har känts som att benen liksom inte orkar bära mig. Jag blir rädd, rädd... Men inte på det sättet att jag inte vågar gå, så ingen tror att det är psykiskt. Sa det till mannen, att jag är rädd och då säger han samma sak, han blir också rädd...
Känner mig som ett kolli. Svettas, fryser, pulspåslag, syndimma, hjärndimma, ont i halsen, värk i kroppen, domningar, feberkänsla, huvudvärk, ostadig, svaga ben, darrig. Mer än vanligt...
Sovit ännu sämre och det hjälper ju inte. Hjärnan går på högvarv, speciellt när jag ska sova. Vaknar så många gånger, ibland efter några minuter bara och så håller det på.
Har funderat på vad det kan bero på... Ldn ökningen eller den dåliga sömnen, kanske båda två.
Är så rädd att också bara sluta göra det lilla jag gör, som frukost och ta bort den, slänga in en tvätt, borsta mina tänder, tvätta ansiktet, sedan känner jag mig halvdöende och då har jag vilat mellan det jag gjort. Klarar inte mer på en dag och ibland som nu mindre. Blir det sämre om jag vilar ännu mera?
Idag har jag bara ätit frukost som mannen gjorde åt mig, fick hjärndimma efter att ha borstat tänderna och tvättat ansiktet. Borsta håret orkar jag inte med... Det är inte värdigt men jag måste bara stå ut...
