Insomnia och Me hjärnan...
Natten till fredag så hade jag värsta insomnian, skrapade väl ihop max 4 timmar sönderhackad så kallad sömn. Det gjorde mig till ett vrak under fredagen med yrsel attacker och så får jag ilningar/hugg i huvudet på ett ställe, förutom de övriga symptomerna jag har dagligen. Det gjorde att jag inte tog mitt Ldn igår för jag fick ju direkt biverkningar efter ökningen. Kanske därför insomnian kom med, vem vet. Börjar ge upp på det där Ldn:et men ska fortsätta trots allt, ett tag till... Jag har för vana att inte ge upp så lätt, vilket ibland går helt fel...
Denna dagen har inte varit så mycket bättre trots att jag sov bättre inatt. Vaknade med huvudvärk och har varit rätt orkeslös. Mannen fyllde år idag... Jag orkar inte ens göra något extra utan har gått i mina mjukiskläder som vanligt och ser ut som ett levande lik. De där speciella dagarna gör oftast ont i mig så ikväll brast det en stund och tårarna kom...
Jag vill inte ha det så här, det är liksom inte värdigt. Men jag har inget annat val än att kämpa.
En ME vän delade mitt förra blogginlägg och skrev en så bra text till. Det delades också i en ME grupp på fb och även andra personer delade det. Jag blev både glad och sedan känns det som jag utlämnar mig och så får jag den där olustkänslan att jag undrar vad jag håller på med egentligen. Jag är tacksam för allt stöd jag får, både från kända och okända personer. Jag svamlar ju mest, upprepar mig, har dåligt ordförråd. Min hjärna orkar ju inte tänka hela vägen oftast, så jag tycker inte jag får till det liksom, får inte ihop det som jag skulle vilja. Mina tankar far omkring så fort i huvudet och så glömmer jag lika fort... Jag har ju en ME hjärna så att säga!
Men jag är ju nästan anonym i alla fall och mannen ger mig sitt stöd så jag vågar. Fast ibland så kan han med säga; vad har du skrivit nu... Och då blir jag orolig liksom. Jag vill inte göra någon illa men ändå vill jag skriva det jag känner för, från mitt hjärta. Jag vill aldrig att han ska läsa innan jag har publicerat heller, det tycker jag är jobbigt. Lite knäppt egentligen då han och ja vem som helst kan läsa det sen... Bloggen är mitt andningshål, det enda jag har och kan göra.
Klockan är över ett på natten och jag är inte ens nära någon gäspning än, jag tror sömnbristen kommer ta mitt liv. Jag har många gånger sagt att jag kommer nog inte bli gammal och det lär nog bli så...
