Hur gör man...
Hur gör man när man tappat hoppet?
Jag slängde iväg en google fråga på det inatt och kom in och läste om en kvinna som kämpade mot cancer och var döende. Tårarna rann när jag läste hennes historia och hur hon kämpade och bar på hoppet. Hon ville bara få vara sig själv igen, fri från sjukdomen. Hur hennes mamma och syster kämpade för vård utomlands och alternativa behandlingar, de tog hand om henne så hon slapp vara på hospice. Hon älskade också att dansa och ville åka till Ullared och shoppa precis som jag... Hon dog efter något års kamp alldeles för ung, så orättvist livet är...
Det går inte att jämföra sjukdomar och lidande då allt är så individuellt. Vi som är kroniskt sjuka är alla hjältar och hanterar allt olika. En kanske blir djupt deprimerad medan en annan kanske gör allt den kan så länge det går. Inget är fel tycker jag, ingen ska behöva skämmas för att den blir deprimerad och ledsen över sin situation. Ingen ska behöva höra att det finns dem som har det sämre/värre än du. Tyck inte så synd om dig själv eller du orkar göra det i alla fall... Sådana ord borde ingen sjuk få höra. Vi gör alla olika och om du aldrig själv varit så sjuk ska du akta dig för att döma hur sjuka bearbetar sin sjukdom. Man behöver inte vara tyst om sin sjukdom heller och vi som berättar, bloggar, går ut i olika medier, vi ska inte uppfattas som gnälliga och beklagande människor. Förr var sjukdom alltid så hysch hysch på många sätt mest på grund av oförståelse tror jag, det var en annan tid och tack och lov börjar mycket av det förändras numera.
Förut kunde jag både tänka och säga att det finns de som har det värre och jag kommer ihåg att jag försökte intala mig själv att jag hade semester i början på min sjukskrivning. Jag fortsatte att förneka hur sjuk jag var så gott det gick och trodde att bara jag är positiv så kommer allt snart att bli bra och jag kommer bli frisk fortare då. Jag tyckte min psykolog var löjlig som sa att jag bara skulle gå 5 minuter väldigt sakta, inte ta ut mig, fast då visste vi inte ens att jag hade ME/CFS och att träning inte var bra för mig. Som ni vet så gjorde jag tvärtom och blev sjukare. Hade aldrig hört att man kunde bli sämre av promenader. Jag pressade mig och skulle vara den där duktiga som jag alltid försökt vara.
Jag har varit sjuk så länge och kämpat i så många år för att hålla mig flytande innan det tog stopp. Sammanlagt 21 år i år... Det känns som att hela mitt liv har varit en enda stor jobbig kamp liksom. Har kämpat och kämpat utan att förstått mer än att jag känt mig sjuk och trott att jag inbillat mig och fortsatt ignorera. Jag har burit allt inom mig själv utan hjälp från någon tills det tog stopp och nu är jag beroende av min man som kom in i mitt liv sent och som en karma för mig som ett medium sagt och det stämmer även om jag mår dåligt över det också.
Jag vet inte vad man gör när man tappat hoppet heller. Har du tappat hoppet och vad gör du för att vända det?
